140610: Femman i Tyresta, foam-roller, och självbilden

Det är lustigt, hur man kan känna sig och hur man faktiskt är. Nu har jag ätit lowcarb i ca två veckor, och det verkar som att min kropp älskar det. Jag känner mig mer energiskt och pigg, trots att jag är trött (som i sömning). På sätt och vis känner jag mig som jag gjorde inför maran 2004, träningen var då en del av mitt liv, och jag planerade saker runt träningen, inte tvärt om. Vissa saker kunde jag inte vara med på, för jag kunde ju skada mig - och inte kunna springa maran!

Då var jag smal och vältränad, allt kändes bra. Jag åt liknande kost som jag gör nu, och trivdes enormt med mig själv.

Jag känner mig redo att gå ner sista biten i vikt, mentalt är jag nästan där redan. Och jag är redo för att öka min träningsmängd, cykla och springa, maxa i backar osv. Jag mår otroligt bra, och är supertaggad för att komma ända fram till målsnöret, både med vikt och träning, och halva jobbet är inställningen.

Jag har alltid visualiserat mina mål i löpningen, sett mig själv klara ditten och datten, haft "publik" som applåderat mig framåt, mm. Jag gör samma sak nu. Jag ser mig själv springa lätt och spänstigt i skogen, graciös till och med, och smal och vältränad.

Idag landade jag lite i verkligheten... :-D Mer om det tre bilder ner. :-D

Det här är en foam-roller. Hur fick den det namnet? Det är ett tortyrredskap, det är vad det är! Men såååååå effektivt! Jag har ett tag nu haft ont i höger höft/rumpa. Jag får hjälp med massage en gång i månaden, men det kommer tillbaka på några dagar. Min högra höftböjare är tydligen för kort, och jag försöker åtgärda det. Men jag tror jag rör mig snett, eller nåt, och borde gå och få analys av mitt löpsteg, men det kostar en hel del... Men det står på att-göra-listan...

 

Men nu har jag börjat använda mig foam-roller, och det gör så otroligt ont! Men bara några sekunder senare, medans jag fortfarande rullar på den, så släpper det. Efteråt var jag helt smärtfri (ett tag i alla fall) :-D Jag rekommenderar verkligen en sån!

Här är jag lycklig för jag ska ut och springa - i värmen. Andreas skulle egentligen ha sprungit, men han ville vänta lite. Men jag trivs i värmen. Det är lite tyngre och jag blir mer törstig, men ändå känns det bättre. Jag kan nog inte säga lättare, men jag får på nåt sett mer energi, men det är ändå tyngre... nån som hänger med? :-D

Och så självbilden... Jag tänkte först inte lägga upp den här bilden, av så många anledningar, för i mitt huvud har jag redan gått ner mer i vikt och ser i mina ögon bra ut. 2004 var jag dessutom lite yngre... Mina ben passar inte för att visas upp, så är det bara. Jag har tjocka vader, även när jag är smal, och jag är väldigt plattfot... Jag tittade på bilden och ville radera den, men kände att den ändå hade ett visst värde. "Här är tjocka tanten med likbleka tjocka vader".

 

Men det är ju inte jag - egentligen. Men det kanske är bra att bli påmind om hur man ser ut, vem man är, osv. Kampen måste fortsätta, och jag kämpar, jag gör nånting åt det. Så det är helt ok. Det här är bara en tågstation på vägen. Tåget fortsätter.

 

Hur ser jag ut när jag springer? Ja, det kommer i alla fall bara att bli bättre. På den här bilden väger jag ca 70,5 kg, och har tappat lite i kondis, så jag inte har kunnat träna som jag har velat, ett tag. Jag gick upp lite på slutet, men totalt har jag gått ner 27,5 kg. Nu är jag redo och taggad för att fortsätta, efter ca 1,5 år (tror jag) då vågen stått i princip stilla. Det här är jag nu, och resan fortsätter, en nystart kan man säga. Så det här kan ju bli en ny "före-bild" på de sista 10,5 kilona.

Det var tungt idag, och det var inte jättemånga jag mötte. Men jag sprang hela vägen, och belönade mig med vatten när jag blev lite trött. Jag är så stolt över mig själv! Och som sagt, anledningen till att det var tungt, och tog lite lång tid - det kan ju  bara ha berott på värmen, eller hur?