150926: lidingöloppet

150919: Vilopuls

Tog pulsen imorse och hade 49 slag per minut. Tittade i bloggen efter vad jag hade sist, och det var också 49 slag! :) Ingen förbättring, som jag trodde, alltså.

150919: Tillbaka till skolbänken...

Fast utan bänk. 😃 För första gången i mitt liv har jag gått med i en löpargrupp, Runacademy. Så himla kul! Och dessutom gick jag med i RönnischRunningschool med Lovisa Sandström, Lofsan. Hon var så himla grym! Lite olika saker de fokuserar på, så jag tror det kommer funka.

 

Första tillfället med Runacademy blev för min del i Huddinge. Det är bra att man kan byta ort vid behov. Min ordinarie ort är i Zinkens damm, och i onsdags tränade jag där. Det var en så otrolig kick! Det var så kul! När den här omgången är slut så kommer jag fortsätta!

Vi började med att jogga till Tantolunden, hela högen. Vi fick roliga reaktioner på vägen, för vi var ju så många, trots att vi delades upp i olika grupper. Jag går i basgruppen, och när vi kom fram så delades även vi upp i två grupper. Det var mest kvinnor i min grupp. Eller nästan bara faktiskt. Vi körde sen löpskolning med fokus på tre övningar. Höga knän, tripping och en variant av hälkick. Sen körde vi intervaller, och joggade tillbaka till Zinken.

Det är stort fokus på steget, och hur man faktiskt springer. Mycket löpskolning och vad man ska tänka på. Väldigt bra. Och tufft! Men när det väl sitter kommer allt att flyta så mycket bättre. När jag åkte hem i onsdags var jag helt slut.

Dagen efter, i torsdags,  var det dags för RönnischRunningschool.

I Rönnischbutiken, innan vi gav oss iväg till Humlegården för intervaller och löparstyrka specifikt för kvinnor, så gick Lovisa igenom vad vi skulle göra och var vi skulle ta vägen. Sagt och gjort. Vi började med att jogga till Humlegården, nästan 100 kvinnor tillsammans. Så ballt! 

Sen körde vi intervaller ett tag för att sen köra lite grym löparstyrka, speciellt för kvinnor och löpare. 

Hon såg direkt att jag var svag i bålen och "rädd" för att göra vissa övningar, så hon tipsade om en app som heter Mammamage, just för mammor. Så den ska jag oxå börja köra, för att stärka bålen. Plankan, tillexempel, var inte bra för mig, eftersom jag är svag i de inre magmusklerna, den sk korsetten, efter tre graviditeter. Den snarare förvärrar eftersom jag inte klarar av att hålla spänningen som man ska.

 

Lovisa går igenom upplägget inför styrkedele av passet.

Bara tjejer, och jättehärlig stämning! Det blev för min del ett ganska tufft pass på lagom nivå, och jag lärde mig jättemycket!

Så från att vara helt självlärd och bara springa med kompisar då och då, så är jag plötsligt med i två olika löpargrupper. Det är helt klart en nytändning!

PS. Jag fick mycket beröm för mitt löpsteg och teknik  i båda grupperna från tränarna. 👍😃💃🏼Ds.

150912: Stockholm halvmarathon

En av mina största hemligheter, att jag skulle springa halvmaran, höll på att förbli en hemlis. Jag var så nervös, och funderade på att inte starta. Jag vill inte ställa upp i ett lopp till och inte gå i mål. I alla fall inte för att jag inte orkar. Efter en del ångest så tog jag mig i alla fall till start. Jag älskar starterna i så här stora lopp! Atmosfären, publiken, lätt laddad ångest, glädje, förvirring och förhoppning.

På väg till startfållan. Slottet flaggade, så kungen var hemma. :)

Vi gick från Kungsträdgården, vilket visade sig vara "fel" väg att gå. Vi kom in i startfållorna från fel håll, och fick gå ganska långt till vår startfålla. Men det löste sig. Om jag springer igen ska jag gå från Drottninggatan istället.

 

Loppet var tufft från start. Nästan direkt kom vi ner i en tunnel, och den var varm och kvav. Det tog på krafterna. Men jag tänkte inte vara den som gick först! Efter ett tag, när vi kommit ut ur tunneln, så märkte jag att en kvinna sprang med mig. Ok, tänkte jag, jag springer med henne också, för vi höll väldigt jämn fart. Men vi sa ingenting till varandra. Jag började bli trött och ville gå, men ville inte tappa henne, så jag körde på bredvid henne, tills hon plötsligt utbrister att hon vill gå några steg nu. Vilken lättnad! Jag med, sa jag, och så presenterade vi oss för varandra. Kristin hette hon, och kom från Jokkmokk. Jag kan säga att hon drog mig runt banan, utan henne hade jag nog brutit! Så ett stort tack, min vän (för nu är vi vänner!)

 

Första stopptiden var vid 12 km. Hon drog mig tills vi kom till ca 14 km, då kände jag att jag nog blev en blacka för henne, för jag blev tröttare och tröttare. Vi skulle mötas upp vid målet sa vi, memorerade varandras startnummer, och sen såg jag henne försvinna i fjärran. Jag knöt om mina skor, bet i hop, och satte efter.

 

Nästa stopptid var vid 17 km, det var ju inte så långt dit. Vad var klockan? När skulle de dra repet? Jag pressade och pressade, men det var tungt! Men jag klarade det! Och fortsatte förbi Tanto. Bara uppför! Jag gick så fort jag orkade, och sprang när det gick.  Det var bara att köra på. Här hade jag gärna tagit emot en banan, men de bjöd istället på dextrosol. Inte för mig. Jag tog bara vatten, inget annat, under hela loppet. Nu var det inte långt kvar.

 

Publiken, som var kvar, ropade att nu var det sista backen, vilken tur. Det var ju bara uppförsbackar under hela loppet, men var vi alltså vid sista backen. Jag sprang förbi slussen och hejarklacken där. Vilket drag! Vilken energi! Jag tuffade på, och jag var inte sist! Vad härligt! Här fick jag sällskap av en till norrlänning, som peppade mig uppför - just det - en till, om än liten, uppförsbacke! Precis innan målet, som tur var. Hon tyckte loppet var trevligt, men gillar Göteborgsvarvet mer, för där är alla kvar tills alla löpare har gått i mål. Här fick man fråga var banan fortsatte på slutet av loppet, eftersom de började packa ihop. Men sluttiden för loppet är 2:45, så man ska väl hålla det, tycker arrangörerna...

Jag lyckades få till en spurt i slutet, och var helt överlycklig! Jag tog mig i mål! Min grymt imponerande tid blev 2:57! En bra tid att slå nästa gång.

 

Jag fick min medalj, grät en skvätt, fick min målpåse, och en kopp kaffe. I min silverfilt linkade jag sen till tunnelbanan, heeeelt slut! Det kändes nästan som att det var det jobbigaste på hela loppet. Men det här var mitt lopp. Ingen hejade på mig längst banan, ingen väntade på mig i målet, och ingen skulle hämta mig. Det var så jag hade velat ha det innan jag sprang. Jag ångrade det lite nu när jag faktiskt kom i mål, men jag ringde ändå inte Andreas, jag ville ta mig igenom det här själv. Jag var så stolt över mig själv. Nog kan jag ta mig hem själv också! Och på tunnelbanan fick jag sällskap av en dam från Värmland som var supertrevlig. Hon hade kommit med tåget och skulle till Gubbängen. Vi pratade lite och hon gratulerade mig till mitt lopp. Sen gick jag av i Gullmars, och tog bussen hem. Det gick rätt bra att ta sig hem, men jag blev frusen. Jag hoppade in i duschen och sen direkt i säng. Andreas gjorde smoothie till mig, och tog hand om mig resten av kvällen.

 

Tyvärr hittade jag inte Kristin efter loppet, men hon hittade mig på facebook. :)

Jag, otroligt stolt över min prestation, på bussen hem.

Lycka!

Det var ett tufft lopp från början. Inte så pigg på bilden.