fredag 28 december 2012

Lilltjejen

Det blev en skidtur på tomten idag. :) Vi var ute i ca en timme och hon har blivit jätteduktig nu!

Just nu testar jag min nya app från mobilen. Kul om det äntligen funkar! :)



Efter uppehåll kommer nystart


Nu är jag igång igen, efter lite bristande motivation. 

Träningen har gått sådär, och även kosten, men nu är jag inne på tredje dagen av min nystart, och det går bra!

I september blev det endast ett pass, och både i oktober och november blev det två pass. I förrgår började min nystart och jag hoppade direkt in på vecka fyra av marathons träningsprogram för sex timmar.

Jag har köpt ett löpband, som jag är så glad för! Nu i detta väder så kommer det verkligen väl till pass! Det kostade en hel del, men jag ville ha ett som verkligen är bra. Mer om det i ett annat inlägg senare.

Enligt schemat så skulle jag starta med att gå raskt, sen variera mellan att springa och gå. Det var lite tufft, eftersom jag inte har tränat på ett tag, så jag gick mer än jag ”skulle”, men det kändes så skönt att äntligen vara på G igen! Avslutade med att springa i strumporna. Passet innan detta var helt utan skor, i 40 minuter totalt. Vilken frihet! Inga skavsår eller något annat! Lite ömt under fotsulorna, på samma sätt som när man har klappat händerna länge. Man kanske ska springa i sockeplast? J

Igår fortsatte jag att följa schemat, och det var lite tuffare, och jag sprang inte lika fort som jag ”skulle”, igen. Det får komma sen. Det blev totalt 4 km och även nu avslutade jag med ca 10 min i bara strumporna. Jag kommer försöka göra så från och med nu, när jag springer innomhus, för att stärka upp fötterna. Efteråt var det lite styrketräning, och jag fick lite hjälp av min son, så vi tränade ihop en stund, vilket var väldigt kul, och min dotter gjorde sitt bästa för att också träna med oss. Det är väl lika bra att hon lär sig hur man gör, så att hon inte blir skadad… Men just nu handlar det mest om vad hon inte får göra. Man kan ju klämma sig, eller nåt annat.

Över jul, eller från Lucia faktiskt, så har jag ätit för mycket onyttigheter. Nu är jag tillbaka igen, men sockerberoendet är svårt att bli av med! Tillåter mig just nu att äta dadlar och aprikoser mm för att inte äta fel saker, men även detta måste jag dra ner på om några dagar. Jag håller även på att gå igenom mina receptböcker för att få ny inspiration för matlagning och igår fick jag en jackpot! Det finns ju tunt, tunt skivad kalkon som man kan ha på mackor, jag lindade in grön sparris i två sådana och stekte på dem tills de fick fin färg, och åt som tillbehör. Det blev så himla gott, och så enkelt. Till och med min son gillade dem, och han är inte så lättflirtad!

Vädret är ju som det är, men idag ska jag och min dotter se om det går att åka skidor på tomten. Mer om det sen. J

söndag 29 juli 2012

I fredags hade jag verkligen ont i fötterna, speciellt den vänstra. Avslutade kvällen med att massera fötterna i hopp om att det skulle bli bättre, ett recept som funkat hittills, men jag var orolig för att jag inte skulle kunna träna på lördagen, och jag hade lovat både Trym och Alexandra att de skulle få springa med mig en bit. F*n… Hoppades att det skulle ge sig över natten.

Jag har ju haft mer eller mindre ont i fötterna sedan jag började springa, men det har varit hanterbart. Nu gjorde det ont.

Vaknade på lördagen och kände att det var lite bättre, men fortfarande besvärligt. Jag har försökt Googla på fötter, men det är helt andra fotproblem som kommer upp. Andreas skulle snacka utrustning med sin marsch-kamrat under lördagen, och han är narkossjuksköterska, med andra ord rätt kunnig i anatomi. Man kan ju alltid fråga. Det var inte riktigt planerat, utan frågan var plötsligt bara ställd. Kan jag fråga dig en fråga om fötter? Liksom. J

Och absolut. Vi diskuterade mina problem, hur jag tränar och utrustning mm. Han fick upp några bra bilder på fötter och vi kom fram till att mina fötter förmodligen är överansträngda och lider av en lätt inflammation. Han föreslog tre dagars vila med en kur av Voltaren. Om det då blir bättre är vi på rätt diagnos.

Sagt och gjort. (eller, motvilligt gick jag med på detta eftersom löpningen äntligen flyter på lite, men det gör ju ont, och jag vill inte att det ska bli värre.) Åkte och köpte Voltaren och spackel till källaren. När jag kom hem igen gjorde det förbannat ont i framförallt vänster fot. Helt klart bra med några dagars vila.

Nu är det sent på söndagen och jag har blivit mycket bättre i fötterna! Nästan smärtfri! Dessutom ordinerade han att jag ska ta två veckors asfaltsfri löpning, så på tisdag ska jag springa igen, och då blir det en mild och lugn ”test”-runda i Tyresta (om det inte är för mörkt). Var finns det annars fina grusvägar eller liknande där jag kan springa enkelt efter jobbet? Vill inte springa i skogen när det är mörkt.

Ska snart ta sista dosen Voltaren för dagen. J Sov gott!

fredag 27 juli 2012

Nu har träningen kommit igång igen

120726
Fick till en bra runda igår, det blev en jämn 7 kilometare. Första kilometren hade jag sällskap av Trym, min styvson som är 9 år. Det gick jättebra, men han tyckte det var jobbigt. Han sitter mest och spelar dataspel, så han har dålig kondis. Men vi tog det lugnt och det gick bra. Jag blev påmind om hur duktig jag själv har blivit. När jag började springa för ett tag sedan så orkade jag själv inte springa så långt, men nu går det faktiskt jättebra!


Efter en km kom Andreas och Alexandra och mötte upp och hämtade Trym, sen fortsatte jag på egen hand. Vilken befrielse det är att springa med GPS! Jag kan ”gena” utan att det betyder nåt, för sträckan räknas ändå, jag går inte efter karta längre. Och jag behöver inte i efterhand mäta upp hur långt jag har sprungit! Efter jubileumsmarathon så märkte jag att den visar fel km efter den uppmätta banan, så det blir lite kortare än i verkligheten, men det gör inget. Jag springer efter samma hela tiden, så det är ok.


Första kilometern gick långsamt, 8,11 min, men då var ju Trym med. Det var ändå ett bra starttempo, men nu ville jag öka lite.

Kilometer två började med en uppförsbacke, så tiden blev inte så bra med tanke på ansträngningen, 7,3 min, men ändå bra för att vara mig.

Kilometer tre gick bäst, 6,49 min.

Fyra km på 7,30

Fem km på 8,18. Återigen uppför, två olika ganska långa backar.

Sen försökte jag öka igen och fick 7,57 på sex km.

Sen blev jag trött och fick ont i fötterna, speciellt på grusvägen jag sprang på så sju km blev 8,23.

Total tid blev 54,38 minuter på sju km.



Grusvägen ner mot Drevan var ingen hit med barfotaskor… Allt kändes, men jag lär mig kanske att ”ta” det. Däremot blev jag attackerad av både flugor och myggor i skuggan som låg över vägen. Blä! Det kan jag inte vänja mig vid!


Jag blir först trött i fötterna, och får ont. Hur länge ska det vara så? Igår orkade jag trycka på och kände att jag löptränade, men det som gör att jag får bryta eller sakta ner är fötterna. Jag måste lägga in styrketräning för fossingarna helt enkelt. Men nu börjar jag i alla fall komma med i matchen, känner jag, och det är helt fantastiskt!


På slutet försökte jag öka, liksom spurta, men det gick inte så bra. Hade ont i fötterna, men kämpade på ändå. För några veckor sedan så hade jag inte kämpat på, utan stannat för att gå, så jag har ändå kommit långt. Och jag sprang hela sträckan! J Det verkar som min optimala tid att träna är precis före middagen, men det är inga lopp som går då… Jag måste få till det så att jag tränar på dagtid på helgen.


Jag har köpt en liten kettlebell, den är jättesöt! Den ska jag träna med idag, samt lite annan styrka. Imorn ska det bli ett backpass i Haningealpen! D

Intervaller 120722

Tänkte testa Endomondos intervallfunktion. Den värmer först upp i sju minuter, sen är det intervaller i medelansträngning i en minut och låg ansträngning i en minut, sex gånger. Det var helt lagom starttid, och jag hann komma dit jag tänkt från startpunkten. Sen sprang jag fram och tillbaka på grusvägen bakom hagagården. Det var några minuters nedvarvning också vilket var skönt. Jag orkade inte riktigt hålla lika tufft tempo som jag hade tänkt utan kroknade innan minuten var slut varje gång, men jag är ändå nöjd. Jag sprang totalt 2,68 km.

Det var första gången, och fler ska det bli. Jag var lite osäker på om passet skulle fortsätta mätas, så jag startade en ny omgång istället, sen sprang jag 3,31 km till, det var allt jag orkade, och det tog lång tid! Medeltiden per km var 10,18. Kanske satt maran kvar i kroppen lite grand…

Första passet efter maran

120721

Tog ett lugnt och kort pass för att komma ut. Jag har ju haft trasiga fötter och inte riktigt vågat/kunnat springa. Det blev en långsam kortis på 3,05 km på 32,33 minuter. Det var tungt! Jäklar vad maran sitter i!

Jubileumsmarathon

Fredagen började med nummerlappsutdelning och lite föredrag. Både Andreas och Alexandra följde med. Det var mer som en gammeldags marknad än en vanlig kommers. Både kul och inte kul. Jag hade gärna sett lite mer prylar, men å andra sidan så hade inte det passat in där. Folk var så finklädda och det var härligt att vara där! Vi lyssnade även på Rune Larssons föresläsning där han och Susanne, tror jag hon hette, sorry, berättade om sitt löparäventyr genom Europa. Andreas blev lite imponerad, trots att löpning inte är hans grej, men jag tycker också att Rune är imponerande.

Startdag. Wow! Jag är inte ens nervös innan start. Jag tänker bryta vid vändningen och ställer bara upp för att det är just jubileum. Hade lite ångest innan, och ville inte ens komma in till stan. Sen ångrade jag mig, det är ju trots allt jubileum, det kommer bli kul.

Vi åker in till stan, Andreas släpper mig vid stadion och letar sedan efter parkering medans jag rör mig mot ÖIP. Det är massor med folk och jättemånga har klätt upp sig som för hundra år sedan. Redan i korsningen vid Vallhallavägen ser jag de första, två små flickor som säljer saft och bulle. Så otroligt söta! Skulle gärna ha tagit ett kort, men jag hade inte mobilen i rätt läge, och ville vidare. Jag gick en snabbis upp mot läktaren på stadion och tittade på soldaterna som marscherade nere på planen. Så fint! Och jag pratade med några finklädda funktionärer innan jag gick vidare till ÖIP. Väl nere på idrottsplatsen var det massor med folk som skulle springa, och kön till bajamajorna var lång.

Jag gick till andra sidan planen för att gå gemensamt upp till stadion med alla andra. Det var häftigt! Upp för trappan och vidare till baksidan av stadion. Pratade en snabbis med Andreas som berättade var de stog. Rubin McRae var en av speakersena (vad det nu heter på svengelska) och gjorde ett jättebra jobb! Jag fick ta mig till slutet av startfältet eftersom jag startade i sista gruppen. Grupperna gick sedan i turordning in på stadion för att starta. I min grupp var det en italienare som var utklädd, häftigt! Det var några stycken, men han hade ansträngt sig lite.

Väl inne på stadion gav jag Alex och Andreas en puss innan jag fortsatte till starten. Det var så häftigt att stå där! Och vi startades med muskotskott från soldaterna. Startade Endomondo och sen var det iväg!

Vi gick ut i ganska högt tempo. Jag hörde i luren att första kilomtern gick för fort. Försökte springa långsammare, men drogs ändå med! Andra km var också för snabb. Och vad mycket backar! Jag blev trött snabbt, men ville inte vara den första som gick. J Och det blev jag inte heller.

Jag sprang på bra, varvat med gång. Tillslut var det inte så många kvar, och jag pratade lite med några. Rätt var det var fick vi löpare i möte! J Fattade inte riktigt första att det faktiskt var vinnaren, för vi mötte dessutom några som gick tillbaka efter att ha brutit. Sen mötte vi Szalkai som var klädd som vinnaren för 100 år sedan, och jag hejade på honom som Mc Arthur! Och han såg jätteglad ut.

Nåväl, åter till mitt eget lopp. Jag försökte gå i uppförsbackarna för att spara krafter, och kände mig rätt pigg i kroppen. Vi sprang förbi en gammal fd kund till mig där både Cecilia och Katheryn jobbade då. Lite kul.

Vi började närma oss vändpunkten, och trots att vi var sena (jag och de få som sprang ung där jag var) så fanns det publik kvar. Vissa var jättefint klädda! Och jag fick beröm för mitt steg! Vad kul, för jag har ju kämpat så med det!

Och där hörde jag ”Heja Anna!” Ja, tänkte jag, det är ju många som heter Anna… Men se, det var mig de menade! J Där stog Josefin och en kompis till henne. Och jag blev filmad! He he. Vi pratade lite och sen ville jag att de skulle ta sig före mig till vändpunkten så de kunde fota mig där. Sagt och gjort. Jag jagade på lite, men de var mycket snabbare än mig. Konstigt…! J Jag hade tänkt bryta där, men jag vet inte vad som hände. Jag bestämde mig för att springa en halvmara i alla fall, nu när jag var så nära. Så jag fortsatte lite till. Sen gick jag lite, och då blev det stelt må’n tro!!! Jag orkade inte riktigt fortsätta springa, så jag gick. Fick höra att banan bakom mig stängts, men jag tänkte att jag går tills jag inte får gå mer. Så jag gick. Rätt var det var fick jag sällskap av nån lustig herre med stor systemkamera på magen. Han var superskum, men jättetrevlig. Jag höll hans tempo och vi gick och pratade lite. Han gick ganska snabbt, så det var bra för mig. Sen fick vi sällskap av en amerikans kvinna ett tag.

Nu skulle banan snart stängas framför oss fick vi höra, så vi skyndade på allt vi kunde, och hann innan de stängde. Nu skulle det bara vara att gå. Började så smått få känningar under trampdynorna av strumporna. Vid 31 km gjorde det så ont att mannen med kameran fick fortsätta utan mig, men jag försökte ändå hålla lite tempo, så jag gick på sidan av foten och spände tårna allt jag hade för att inte gå på trampdynan. Höger fot var värst, men det gjorde ont i båda fötterna. Men 31 km… 2004 bröt jag vid 33 km, så jag måste slå det i alla fall. J

Nu började de plocka bort banan, så det var inte helt självklart vart man skulle gå, men funktionärerna var kvar, supermänniskor! Fantastiska människor som hjälpte och peppade allt de hade.

33km! Andakt! Wow, jag slog min distans! Och nu var det ju inte så långt kvar. Jag fortsatte. Nu dog mobilen, f*n! Funderade länge på hur jag skulle få tag på Andreas om han inte syntes till vid målet. Men det var bara att gå. Vi hade pratats vid vid ca 31-32 km, så han visste att jag körde på. När jag närmade mig Vallhallavägen igen blev jag återigen osäker på hur jag skulle gå, men frågade nån som antagligen varit publik, och fick rätt väg. Det började regna för ett tag sedan, men det var inte kallt, och jag hade min jacka på mig nu. Nu sprang en gubbe förbi mig! Jag hade därmed tre deltagare bakom mig vilket jag hört tidigare av en funktionär. Det var två från början, när jag hörde det, men jag gick om en tjej och den här gubben kom ut från en bajamaja så att jag kom förbi.

Men här skulle han om, och jag kunde inte svara. Jag följde istället honom, och när jag svängde in på Vallhallavägen kände jag ”jag kommer klara det här!” och en tår kom! J Det hade nog kommit bra fler om jag inte hejdat mig, jag var inte där än. Svängde in på stadion! WOW!!! Pratade snabbt med funktionärerna som stog där, där man kunde välja distans, och gav dem beröm. Fick beröm tillbaks. D

Där stog Andreas och Alexandra! Alex fick en puss innan jag fortsatte linkandes in i mål! En ny tår. Medalj, oh my god! I did it! What a moment. Och sen fick jag välja om jag ville ha Pommac eller champagne. Jag tog champagne, förstås! Men jag klarade bara att dricka halva glaset, men ändå. Nu behövde jag inte gå så fort längre, så vi tog oss sakta ner mot ÖIP-en igen för att inkassera en goodiebag. Alex behövde påfyllning, så hon skulle få allt som jag inte kunde äta, var det tänkt. När vi kom till stället där man får sin finisher t-shirt och goodiebagen så möttes vi av två otroligt trevliga funktionärer, och jag fick två t-shirts (i storlek M) och både Andreas och Alexandra fick varsin goodiebag. Jag passade på att fråga om jag kunde få en t-shirt i stl S också (jag håller ju stadigt på att gå ner i vikt) och jag fick två! Han var så otroligt snäll, och försökte få oss till att börja gå på gammeldans. Vi skulle fundera på det sa vi. J

Väl hemma vågade jag ta av mig skorna, och jag hade fått blåsor, men det såg inte så illa ut som jag hade föreställt mig. Blånaglar hade jag fått också. Men det var det värt!
                                           En blodblåsa
Nu vet jag att jag kan! Nästa år ska jag springa (nästan) hela vägen, och göra en bättre tid. Jag kom in på 6,24, en tid att slå. Jag var inte sist i mål och det var kvinnor före mig i mål som ändå gjort en sämre tid. Det beror ju på när man startar. Där ser man. Det går att vara pissdålig, bara man kommer före ”repet”. De har instruktioner att vänta, även den sista ska ha samma service som de andra, osv. Även om jag tagit marathondistansen hade de måst vänta på mig.

Verkligen en stor eloge till samtliga funktionärer!

Dagen efter var det party på stadion, och vi hamnade bredvid ett gäng funktionärer, vilket var jätteintressant. Det var där jag fick höra att de måste vänta.

De korade också bäst klädda löpare. Och vem ser jag på scenen, om inte ”min” italienare! Vad roligt! Men han vann inte tyvärr. Prisutdelare var Evy Palm (hennes systerdotter gick i min klass på högstadiet, men då var inte det så ballt tyvärr) och Anders Szalkai. Och kameramannen såg jag igen.  Underhållningen av Wallmans salonger var superbra, hade gärna sett mer av dem.

Vilken helg! Verkligen ett minne för livet. Och finishertröjan är både fin och sitter jättebra. Och till festen fick vi vattenflaskor med jubileumsmaratryck på. Jag sparade min, oöppnad. J

söndag 22 juli 2012

Ettårsjubileum

Det börjar närma sig ettårsjubileum sedan jag la om kosten och började träna. När jag tänker tillbaka så märker jag hur långt jag har kommit. Jag har så lätt för att bli målfokuserad, men jag måste komma ihåg att även se bakåt.

När jag för ett år sedan klev upp på vågen höll jag på att svimma. Jag var två kg från tresiffrigt! Vad jag mådde dåligt då, kunde inte greppa att jag vägde så mycket. Det kändes som att få en chock, och jag kände mig helt kall. Det fick bara inte fortsätta såhär.

Jag gjorde en kickstart med pulver, och viktnedgången var på väg, och i början gick det fort. Jag sökte dessutom efter recept och olika typer av kosthållning, och upptäckte att många pratade om LCHF, och även stenålderskost. Jag undrade lite vad det var, och sökte reda på information. LCHF innehöll väldigt mycket mjölkprodukter, men stenålderskost, eller paleo som jag anammat nu, verkade passa mig som handen i handsken. Jag beställde några böcker från USA eftersom det inte fanns nånting på svenska, och sen var det bara att lära om, och köra.

Jag började med powerwalks och det gick jättebra. Min dotter föddes 2006 och jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen direkt. Jag försökte verkligen. Jag var upp i milen i alla fall, med barnvagnen, men jag hade så ont! Jag minns att jag inte kunde gå nerför trappan här hemma utan att hålla i mig med båda händerna och liksom lyfta mig ner. Jag hade ont i mitt bäcken/korsryggen, hela tiden. Men det var som värst när jag hade sprungit. Det kunde kännas jättebra under löpturen, men dagen efter kom jag knappt ur sängen.  Jag fick en justering hos kiropraktor och blev bättre, men inte bra.

Många sa till mig att nu fick jag ställa om mig och hitta andra träningsformer, löpningen kunde jag glömma. Att ständigt ha ont, inte se nån ljusning, och att inte få springa fick mig att bli deprimerad. Jag slutade helt med träning och började istället med den ädla sporten ”tröstätning” som jag blev mästare i. Detta tillstånd varade i ca 3-4 år. Efter den tiden kändes bäckenet bättre, men jag hade fortfarande ont.

Men jag kunde ju inte bara ge upp. Löpning är en del av mig, och en del av min identitet! I och med att jag la om min kost så sökte jag mycket på nätet om löpning också och hittade massor. En löpmetod som jag fastnade för, nästan på samma sätt som med paleo – att det var naturligt, var Pose Method. Kan det vara så enkelt?

I oktober kände jag mig redo för att testa att springa lite, med mitt nya löpsteg. Vad jobbigt det var! Både att springa och att springa på framfoten! Dessutom med ganska mycket övervikt. När jag sprang – gick andra om mig! J Men jag kämpade på. Jag fick träningsvärk och ont i vader och fötter, men kände ingenting i bäckenet eller knäna (som jag skadade som tonåring redan)! Och vaderna och fötterna skulle vänja sig. Sakta men säkert gick det framåt. Vilken lycka att kunna springa igen!

Nästa grej var utrustningen. Den sjätte mars 2012 köpte jag mina Soucony Kinvara, minimalistiska skor för framfotalöpning. Eftersom jag redan börjat med framfotalöpning, fast i häl-skor, så gick det ganska bra, men det var stor skillnad! Och det var mycket lättare att landa på framfoten utan stoppning under hälen.

Nu hade jag fyra saker att kämpa med: Ny kost, Viktnedgång, nytt löparsteg och att förbättra konditionen och bygga muskler. Eller, det blir ju fem saker. J Under det gångna året har jag slarvat några gånger med kosten, men fått betala för det direkt i form av magont och gaser mm. Sedan 11 år tillbaka kan jag inte konsumera mjölkprodukter, men nu när jag har vant av kroppen med gluten så reagerar jag även på det, nästan på samma sätt. Så är det även för min man. Undrar hur många som utan att veta om det inte tål gluten eller mjölk… Jag upptäckte det av en slump. Vad hemskt när man tänker på alla dessa år som man har ätit på ett sätt som fått kroppen att må så dåligt, och att man på köpet varit så van vid hur det känns att man inte har reagerat på det alls.

Nåväl, mer om sånt nån annan dag. J

Jag anmälde mig till jubileumsmarathon så fort det gick att anmäla sig, men på vägen blev jag även taggad av alla som skulle springa Stockholms Marathon, så jag anmälde mig till det också, väl medveten om hur lite jag tränat! Men jag minns känslan av att starta och springa maran, så det skulle det ändå vara värt.

Jag har ändå lite självkännedom, så jag bestämde mig för att bara springa första varvet, och sen kliva av igen vid stadion. Men vilket väder! Hade det varit nåt annat lopp, typ vårruset eller så, så hade jag inte kommit till start, men nu var det ju Marathon! J Fy fan vad kallt det var! Men jag tog mig mitt varv och gjorde bra tider! På tunnelbanan hem passerade vi över massan som fortfarande sprang vid Slussen. Då var jag glad att jag satt på tåget!

Det jag lärde mig av det loppet var att jag kan pressa mig lite till. Jag har varit så rädd för att gå ut för hårt så att jag inte ska orka hela distansen, men so what? Då kan jag ju gå lite. J

Dags för nya skor, barfotaskor. 120706 köpte jag dem. Trodde aldrig att jag skulle köpa sådana! J  Men det är inte Five Fingers utan Merrell Dash Glove. De ser ut som vanliga skor, men har noll dropp och ganska tunn sula, förvisso från Vibram som gör FF. De är jättesköna att springa med! Men återigen lite skillnad från Kinvara. Men i jubileumsmaran skulle jag springa i Kinvara eftersom Merrellskorna är så nya.

Dags för nytt fokus när det gäller träningen med andra ord. Ibland tycker jag lite synd om min man som blir indragen i min löpning och mina lopp. J Men han går med så villigt och tycker det är kul, så han fick följa med på nummerlappsutdelning inför jubileumsmarathon och sitta med på föredragen som hölls. J Han är tapper han! Han marschvandrar annars, och hans sikte just nu är Fjällräven Classic 2013 och tränar med packning och kängor. Respekt! Så, löpning är inte hans grej riktigt, men han tycker ändå att det lite roligt. J (han springer sista biten av sin runda – i kängor och tungt packad STOR ryggsäck! Ja, man förstår ju att han klarade sig genom lumpen som Lapplandsjägare!)

I lördags gick jag i mål på jubileumsmarathon! Pissdålig tid, men jag kom i mål! J Blåsor under fötterna och tre blånaglar till till samligen. Nu har jag fyra blåa tånaglar. Har aldrig haft det förrut, och jag har sprungit i många år. Medaljen gör det hela värt det! Och jättefin finishert-shirt.

Jag skriver mer om jubileumsmaran i ett annat inlägg. Jag kom i mål på 6 timmar och 24 minuter! Jag hade tänkt bryta vid vändningen, men körde på lite till. Jag tror jag gick från ca 22 km till mål. Det var när jag gick som jag fick blåsor, och jag skyller på strumporna. ”Lite till” blev tillslut hela jubileumsdistansen på 40 075m. Jag är så taggad inför nästa års marathon. Då ska jag ha bättre tid.

Kvar att jobba på: Vikten. Jag vill gå ner ca 10 kg till, men det är känslan som räknas mest. Och jag äter paleo, jag bantar inte, så vikten blir vad den blir. Jag måste leta fram fler recept så att jag får med alla på tåget. 18-åringen är inte helt förtjust i paleo-tillbehören, och inte heller 6-åringen (hon fyller snart år!) Det blir en utmaning i att få dem att gilla allt med paleo J

Löpsteget: Jag har inte så långt svävmoment och jag måste träna fötterna mer så att jag orkar. Jag måste träna på hela steget helt enkelt. Men om ett år kommer det absolut att sitta. Jag fick beröm för mitt steg av nån ur publiken under jubileumsmarathon! J

Kondition och muskler: Jag ska köpa ett löpband som jag kan köra vinterträning på, och om jag är ensam hemma och inte kan lämna Alexandra själv, eller om det är sent osv. Vi ska dessutom rusta upp vårt hemmagym så att vi slipper köpa gymkort (som just nu ändå inte används fullt ut). Det är lite svårt att få ihop träning och familj för oss båda. Om vi fixar upp gymmet så kan vi faktiskt träna tillsammans! (Ja, jag vet att Alex blir äldre osv… ) J

På mindre än ett år har jag gått från halvinvalid med 40 kg övervikt, till marathonlöpare med 10 kg övervikt! J Dessutom gått från hällöpare till framfotalöpare. Jag har en bit kvar att gå både viktmässigt och träningsmässigt, men jag ger mig själv ett år till för att vara tillbaka helt i form. När jag startat på maran nästa år så ska jag vara i nästan samma form som jag var 2004.

söndag 1 juli 2012

Hej kära blogg! :)

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist, och det har berott på att jag har haft för mycket att göra på jobbet och jobbat över mycket. Jag har helt enkelt inte orkat blogga när jag har kommit hem. Jag har däremot skött både kosten och träningen. Jag har fått lite kommentarer från olika håll att jag inte har bloggat och att mina rader varit saknade. Det värmer! J Tack så mycket!



En snabb resumé: Jag sprang Stockholm Marathon som planerat. Jag kände att jag inte skulle klara hela, så jag bestämde att jag bara skulle köra första varvet och kliva av vid stadion, vilket jag gjorde. Jag gjorde väldigt bra tider för att vara mig! J 5km på 35:54, 10km på 1:15:36 (Varav de sista fem på 39:42) Sen dippade jag lite, 15km på 1:58:35 (varav de sista fem på 42:59). Det jag lärde mig var att jag faktiskt kan pressa liiite mer. Jag har varit rädd för att pressa för hårt, för att kunna hålla hela vägen. Det är ju bara att gå lite om jag blir trött! J



På Västerbron fick jag en klapp på axeln, och där sprang Jossan förbi mig! J Sen såg jag inte henne igen. Det roliga var att vi hade ganska lika mellantider. Men det var mycket folk, så hade vi sprungit bredvid varandra så hade vi sett varandra, men absolut inte annars. Men det var kul! Det var väldigt lite publik, men de som var där var så härliga! För att inte nämna funktionärerna. Vilket fantastiskt jobb! Guldstjärnor i massor till er alla! J



Jag behöver väl knappast nämna att det var blött och kallt…? :/



Med vikten har det också gått väldigt bra.

Invägning 17/6: 70,4  -2,1 sedan jag bloggade sist och sedan första augusti 2011 är det nu -27,6kg!!! J

Dagens mått: -6 cm sedan sista blogginlägget.

Vikten stod still under mars, april och maj, men nu äntligen har det lossnat igen. Jag ska se om jag orkar och kommer ihåg att väga mig imorn. Tyvärr så har jag väl dippat i kosten sedan midsommarafton, så jag hoppas att jag vågar väga mig. ;) Jag tycker Froosh är så gott! Så det har blivit lite mycket av just det, och jag åt lite tårta på midsommarafton, vilket magen inte gillade… Ju renare jag äter, ju mer ogillar magen när jag äter ”skräp” och annat jag inte ska äta.



Jag har känt att jag saknat en GPS, och funderade ett tag på hur jag skulle lösa det. Ville först ha en ny pulsklocka, typ Garmin, men sen kände jag att jag faktiskt inte tränar efter pulsen, så varför köpa en sådan. Pulsklocka har jag, om jag skulle få lust att använda den. Jag har dessutom fått skavsår av pulsbandet vid några tillfällen, så ofta har jag bara haft klockan på mig. Min man har en androidmobil med appar, och många vänner har antingen android eller iphone, så jag funderade länge på en av dessa, och kom så småningom fram till att jag ville ha en iphone. Så nu har jag köpt en sådan, med ett superbra skal som är helt vattentätt! Och ska vara slagtåligt, om man råkar tappa mobilen. Jag har inte vågat testa det än. :S Jag är jättenöjd med luren och har idag börjat använda appen från Endomondo, som jag är jättenöjd med! De flesta använder Runkeeper, men jag lutar åt Endomondo. Maken och några till har den, så man kan jämföra sig och tävla mot dem man har i sin vänlista, lite kul, framför allt när man bor på samma ort och kan springa samma spår. J

Dessutom kom Endomondo närmare i sträcka jämfört mot kartan på Jogg.se än vad Runkeeper gjorde. Kan ju vara en tillfällighet… Jag sprang första dagen mot kartan, som jag konstruerade i efterhand, nästa pass – då hade jag fått luren – sprang jag med Runkeeper och nu idag med Endomondo. Jag är mest nöjd med Endomondo, så jag köpte pro-varianten till och med. Jag har inte hunnit sätta mig i den helt och hållet dock.



Jag har ägnat större delen av helgen, fredag och lördag i alla fall, åt att leta efter nya löparskor på nätet. Jag vill ha ett ombyte, en till lärdom efter maran, om (när) jag blir blöt om fötterna. Imorn ska jag åka till en affär och känna och klämma, och se vilken storlek jag ska ha. Det står mellan Merrell Dash Glove och Saucony Hattori. Frågan är bara om inte Hattorin är för dem som varit minimalistiska lite längre än jag. Jag kanske ska vänta med dem ett år…?



Jag har haft en dipp nu efter maran, och bara känt att jag inte orkat! Det kan ha att göra med att jag jobbat så mycket, men jag har inte orkat pressa mig själv. När jag har funderat på varför så har jag även kommit fram till att det kan ha att göra med att jag är rädd för att skada mig igen. Jag har ju sedan 2005 inte kunnat gå ordentligt, och är så fantastiskt glad att jag äntligen kan springa igen! Det finns inget som är värt att förstöra det, så jag har tillåtit mig själv att ta det lugnt, men i bakhuvudet har det mer handlat om rädsla. Det släpper väl ju mer vältränad jag blir, hoppas jag.



Efter att ha haft ont i fötterna ordentligt, pga mitt nya löparsteg, så har jag fokuserat ett tag på just steget, och tagit det lugnt på passen. Det tar rejält på både vader och fötter att springa på tå hela tiden, så jag har varvat jogging med gång, och koncentrerat mig på att arbeta med fötterna och liksom studsa fram. Idag fick jag betalt för det jobbet! J Efter att inte ha kunnat springa mer än typ 2 km i stäck utan att behöva gå, så sprang jag idag 6,3 km utan att gå alls, utan att ens sakta in! Och på tiden 48:10. Det var inte länge sedan jag hade den tiden på 5 km! Känner mig så sjukt glad! Men jag är inte så snabb direkt.. J Tänk på det ni som vill träna med mig. Jag är lååångsam! J

Till saken hör att en kompis som bor precis här också har Endomondo = hon kan se min träning! Och hon är mycket duktigare än jag! Så hela min runda ”jagade” hon mig (men förstås bara i mitt huvud) Så när jag kände mig trött var hon genast där, och jag kände att jag bara inte fick gå, sakta ner eller göra en dålig runda! J Det var väldigt sporrande! Tack E!



Jag fick till ett bra steg, jag tog lite längre steg, men ändå fokus på löpsteget i sig. Jag lyssnade för första gången på musik under rundan. Jag tror aldrig jag har gjort det förut, utom på löparband. Det var faktiskt positivt! Det kändes lättare. Tyvärr var takten för långsam/väldigt för snabb för mig. Jag ska se vad jag kan göra åt det.



Nu har klockan blivit väldigt mycket, så jag ska sova. Får se om jag hittar några skor imorn. J



Natti natti!

lördag 12 maj 2012

Sammanfattning av vecka 19

I söndags, v 18 i och för sig, så kom jag igång igen efter en två veckors träningstorka. Jag sprang en runda på 5 km i Tyresta, och det kändes jättebra! Helt fantastiskt att springa i skogen igen. Det var bara på ett ställe som det var blött, men där var det bara att klättra lite över berget. J Mitt i rundan lade min träningsklocka av! Blev lite förbannad måste jag säga, men jag hade tittat på klockan i bilen när jag gick till spåret, och jag hade mobilen med mig, så jag räknade ut att det måsta ha tagit 41 minuter. Det kändes som att det gick fortare, för det kändes verkligen bra, men det är lite backar i skogen, så det stämmer nog. Jag är nöjd, speciellt med tanke på att jag har ”vilat” i två veckor.


I tisdags sprang jag min femma, och återigen kändes det bra! Mitt löparsteg är mer eller mindre automatiskt nu, helt underbart! Det är bara lite detaljer att slipa på, och när jag blir trött tappar jag lite, men jag måste inte koncentrera mig på hur jag springer hela tiden.

Vid en km hade jag drygt 7 minuter och vid två var det ca 15 min. Vid tre km kommer jag inte riktigt ihåg, men det är en tuuuung km! Vid 4 km minns jag inte heller riktigt men där mötte jag ett par tjejer för andra gången som var ute och gick med stavar. Vi log igenkännande mot varandra alla tre, och vad det värmer med ett leende! Från och med nu ska jag försöka le mer på mina rundor. Efter ca 4,5 km upptäckte jag att jag har ett ”vilosteg”, så jag kunde fortsätta rätt bra. När jag sprang i skogen passade jag på att vila i uppförsbackarna, vilket också känns som en bra teknik.

Jag skulle ha kört intervaller på torsdagen, men jag bangade… Det var jättedåligt väder och jag vill inte riskera att blir sjuk just nu. Tänkte istället göra det på fredagen, men jag kom från jobbet vid 20-tiden, och det var mörkt på himlen. Jag kände mig trött, så jag hoppade över även denna träningsdag. Det får inte bli mer sånt!



Idag var jag åter i skogen! Fick tipset att springa motsols, så det testade jag. Det trevliga med det var att jag istället för att springa förbi en massa folk, mötte dem. Idag var vädret dåligt igen, men inga mer ursäkter! Det gjorde även att det inte var så många andra människor i skogen. Det är så skönt när man känner sig ensam i naturen! Men det var en hel del människor ute trots vädret. En grupp med tyska ungdomar skulle tydligen klättra, hörde jag när en nyfiken äldre man frågade vad de skulle ha hjälmarna till. Vid kartan på raststugan var det fler turister. Kul!

Mitt i skogen fick jag en mild variant av Runners High! J Det kändes så himla bra, och kul, att springa så jag satte fart, och orkade hålla lite snabbare fart ganska länge. Ville nästan sträcka ut båda armarna rakt ut åt sidorna, där där jag sprang! Men det gör ont att slå i träden, så jag lät bli. ;)

Jag blev rätt trött mot slutet, och lite off med var jag var, så jag tog det för lugnt. När jag sen kände igen mig och visste att det inte var så långt kvar till mål så gjorde jag en liten spurt. Jag fick 41,18 på klockan, 365 kcal och 165 bpm. Blev lite missnöjd med tiden… Det går fortare på asfalt… Jag hade tänkt springa två varv, men kände att jag var för trött, och nu började det regna lite mer, så jag bestämde mig för att köra intervaller på grusvägen mot Svartbäcken. Gick en liten bit och sen körde jag intervaller, blandat med gång och jogg. På tillbakavägen blandade jag lite gång med långsam jogg där jag fokuserade på att arbeta med fötterna/vaderna. Totalt blev det ca 8-9 km, varav 5 i skogen. Det kändes så bra, för när jag joggade på grusvägen så hade jag kunnat fortsätta en bit till, så bra kändes det. Nu börjar det kännas som träning!



När jag var i bilen på väg hem igen bestämde jag mig för att lägga mina långpass på asfalt istället för skogen, som jag hade planerat inför imorn. Skogen får bli nöjeslöpning på lördagar. J Det betyder att jag ställer in rundan i Ågestaskogen imorn, och istället kör min runda på en mil, förhoppningsvis två varv.

Jag ska också planera om träningen lite. Mitt första målfokus var Jubileumsmarathon, inte Stockholm Marathon, och jag ska fortsätta ha det i bakhuvudet när jag planerar min träning. Jag inser att jag kanske inte tar mig i mål under Stockholm Marathon, men jag ska försöka lägga upp en strategi för att ta mig runt, för jag hoppas och vill verkligen komma i mål! Men om jag inte gör det så är inte det hela världen, för jag ska springa igen nästa år, och DÅ ska jag satsa!

Invägning 120512

Jag har inte vågat väga mig på ett tag för jag vet att jag har gått upp i vikt. Men i morse kände jag att jag ändå måste få till en invägning, no matter what.



Dagens vikt: 72,5 +0,5 sedan senaste dokumenterade invägningen.





Dagens mått: -1 cm. Wow! Trots att jag tycker magen känns svullen! J

fredag 11 maj 2012

Nytt försök

Få se nu om det länkas... :)


Datum Vikt Minus/ Plus Totalt BMI
01-aug-11 98,0 34,7
06-aug-11 93,0 -5,0 -5,0 33,0
13-aug-11 91,0 -2,0 -7,0 32,2
20-aug-11 89,0 -2,0 -9,0 31,5
27-aug-11 88,0 -1,0 -10,0 31,2
03-sep-11 88,0 0,0 -10,0 31,2
10-sep-11 87,0 -1,0 -11,0 30,8
17-sep-11 86,0 -1,0 -12,0 30,5
24-sep-11 83,0 -3,0 -15,0 29,4
01-okt-11 84,6 1,6 -13,4 30,0
08-okt-11 82,9 -1,7 -15,1 29,4
15-okt-11 83,0 0,1 -15,0 29,4
22-okt-11 82,0 -1,0 -16,0 29,1
29-okt-11 81,0 -1,0 -17,0 28,7
05-nov-11 80,6 -0,4 -17,4 28,6
12-nov-11 81,2 0,6 -16,8 28,8
19-nov-11 80,6 -0,6 -17,4 28,6
26-nov-11 79,9 -0,7 -18,1 28,3
03-dec-11 79,7 -0,2 -18,3 28,2
11-dec-11 79,4 -0,3 -18,6 28,1
17-dec-11 78,8 -0,6 -19,2 27,9
24-dec-11 77,5 -1,3 -20,5 27,5
31-dec-11 77,5 0,0 -20,5 27,5
07-jan-12 77,8 0,3 -20,2 27,6
15-jan-12 77,3 -0,5 -20,7 27,4
22-jan-12 77,3 0,0 -20,7 27,4
29-jan-12 76,5 -0,8 -21,5 27,1
05-feb-12 76,3 -0,2 -21,7 27,0
11-feb-12 75,5 -0,8 -22,5 26,8
18-feb-12 75,5 0,0 -22,5 26,8
26-feb-12 75,3 -0,2 -22,7 26,7
04-mar-12 75 -0,3 -23,0 26,6
10-mar-12 72,9 -2,1 -25,1 25,8
18-mar-12 72,7 -0,2 -25,3 25,8
25-mar-12 72,7 0,0 -25,3 25,8
01-apr-12 72,7 0,0 -25,3 25,8
19-apr-12 72,7 0,0 -25,3 25,8