Startdag. Wow! Jag är inte ens nervös innan start. Jag tänker bryta vid vändningen och ställer bara upp för att det är just jubileum. Hade lite ångest innan, och ville inte ens komma in till stan. Sen ångrade jag mig, det är ju trots allt jubileum, det kommer bli kul.
Vi åker in till stan, Andreas släpper mig vid stadion och letar sedan efter parkering medans jag rör mig mot ÖIP. Det är massor med folk och jättemånga har klätt upp sig som för hundra år sedan. Redan i korsningen vid Vallhallavägen ser jag de första, två små flickor som säljer saft och bulle. Så otroligt söta! Skulle gärna ha tagit ett kort, men jag hade inte mobilen i rätt läge, och ville vidare. Jag gick en snabbis upp mot läktaren på stadion och tittade på soldaterna som marscherade nere på planen. Så fint! Och jag pratade med några finklädda funktionärer innan jag gick vidare till ÖIP. Väl nere på idrottsplatsen var det massor med folk som skulle springa, och kön till bajamajorna var lång.
Jag gick till andra sidan planen för att gå gemensamt upp till stadion med alla andra. Det var häftigt! Upp för trappan och vidare till baksidan av stadion. Pratade en snabbis med Andreas som berättade var de stog. Rubin McRae var en av speakersena (vad det nu heter på svengelska) och gjorde ett jättebra jobb! Jag fick ta mig till slutet av startfältet eftersom jag startade i sista gruppen. Grupperna gick sedan i turordning in på stadion för att starta. I min grupp var det en italienare som var utklädd, häftigt! Det var några stycken, men han hade ansträngt sig lite.
Väl inne på stadion gav jag Alex och Andreas en puss innan jag fortsatte till starten. Det var så häftigt att stå där! Och vi startades med muskotskott från soldaterna. Startade Endomondo och sen var det iväg!
Vi gick ut i ganska högt tempo. Jag hörde i luren att första kilomtern gick för fort. Försökte springa långsammare, men drogs ändå med! Andra km var också för snabb. Och vad mycket backar! Jag blev trött snabbt, men ville inte vara den första som gick. J Och det blev jag inte heller.
Jag sprang på bra, varvat med gång. Tillslut var det inte så många kvar, och jag pratade lite med några. Rätt var det var fick vi löpare i möte! J Fattade inte riktigt första att det faktiskt var vinnaren, för vi mötte dessutom några som gick tillbaka efter att ha brutit. Sen mötte vi Szalkai som var klädd som vinnaren för 100 år sedan, och jag hejade på honom som Mc Arthur! Och han såg jätteglad ut.
Nåväl, åter till mitt eget lopp. Jag försökte gå i uppförsbackarna för att spara krafter, och kände mig rätt pigg i kroppen. Vi sprang förbi en gammal fd kund till mig där både Cecilia och Katheryn jobbade då. Lite kul.
Vi började närma oss vändpunkten, och trots att vi var sena (jag och de få som sprang ung där jag var) så fanns det publik kvar. Vissa var jättefint klädda! Och jag fick beröm för mitt steg! Vad kul, för jag har ju kämpat så med det!
Och där hörde jag ”Heja Anna!” Ja, tänkte jag, det är ju många som heter Anna… Men se, det var mig de menade! J Där stog Josefin och en kompis till henne. Och jag blev filmad! He he. Vi pratade lite och sen ville jag att de skulle ta sig före mig till vändpunkten så de kunde fota mig där. Sagt och gjort. Jag jagade på lite, men de var mycket snabbare än mig. Konstigt…! J Jag hade tänkt bryta där, men jag vet inte vad som hände. Jag bestämde mig för att springa en halvmara i alla fall, nu när jag var så nära. Så jag fortsatte lite till. Sen gick jag lite, och då blev det stelt må’n tro!!! Jag orkade inte riktigt fortsätta springa, så jag gick. Fick höra att banan bakom mig stängts, men jag tänkte att jag går tills jag inte får gå mer. Så jag gick. Rätt var det var fick jag sällskap av nån lustig herre med stor systemkamera på magen. Han var superskum, men jättetrevlig. Jag höll hans tempo och vi gick och pratade lite. Han gick ganska snabbt, så det var bra för mig. Sen fick vi sällskap av en amerikans kvinna ett tag.
Nu skulle banan snart stängas framför oss fick vi höra, så vi skyndade på allt vi kunde, och hann innan de stängde. Nu skulle det bara vara att gå. Började så smått få känningar under trampdynorna av strumporna. Vid 31 km gjorde det så ont att mannen med kameran fick fortsätta utan mig, men jag försökte ändå hålla lite tempo, så jag gick på sidan av foten och spände tårna allt jag hade för att inte gå på trampdynan. Höger fot var värst, men det gjorde ont i båda fötterna. Men 31 km… 2004 bröt jag vid 33 km, så jag måste slå det i alla fall. J
Nu började de plocka bort banan, så det var inte helt självklart vart man skulle gå, men funktionärerna var kvar, supermänniskor! Fantastiska människor som hjälpte och peppade allt de hade.
33km! Andakt! Wow, jag slog min distans! Och nu var det ju inte så långt kvar. Jag fortsatte. Nu dog mobilen, f*n! Funderade länge på hur jag skulle få tag på Andreas om han inte syntes till vid målet. Men det var bara att gå. Vi hade pratats vid vid ca 31-32 km, så han visste att jag körde på. När jag närmade mig Vallhallavägen igen blev jag återigen osäker på hur jag skulle gå, men frågade nån som antagligen varit publik, och fick rätt väg. Det började regna för ett tag sedan, men det var inte kallt, och jag hade min jacka på mig nu. Nu sprang en gubbe förbi mig! Jag hade därmed tre deltagare bakom mig vilket jag hört tidigare av en funktionär. Det var två från början, när jag hörde det, men jag gick om en tjej och den här gubben kom ut från en bajamaja så att jag kom förbi.
Men här skulle han om, och jag kunde inte svara. Jag följde istället honom, och när jag svängde in på Vallhallavägen kände jag ”jag kommer klara det här!” och en tår kom! J Det hade nog kommit bra fler om jag inte hejdat mig, jag var inte där än. Svängde in på stadion! WOW!!! Pratade snabbt med funktionärerna som stog där, där man kunde välja distans, och gav dem beröm. Fick beröm tillbaks. D
Där stog Andreas och Alexandra! Alex fick en puss innan jag fortsatte linkandes in i mål! En ny tår. Medalj, oh my god! I did it! What a moment. Och sen fick jag välja om jag ville ha Pommac eller champagne. Jag tog champagne, förstås! Men jag klarade bara att dricka halva glaset, men ändå. Nu behövde jag inte gå så fort längre, så vi tog oss sakta ner mot ÖIP-en igen för att inkassera en goodiebag. Alex behövde påfyllning, så hon skulle få allt som jag inte kunde äta, var det tänkt. När vi kom till stället där man får sin finisher t-shirt och goodiebagen så möttes vi av två otroligt trevliga funktionärer, och jag fick två t-shirts (i storlek M) och både Andreas och Alexandra fick varsin goodiebag. Jag passade på att fråga om jag kunde få en t-shirt i stl S också (jag håller ju stadigt på att gå ner i vikt) och jag fick två! Han var så otroligt snäll, och försökte få oss till att börja gå på gammeldans. Vi skulle fundera på det sa vi. J
Väl hemma vågade jag ta av mig skorna, och jag hade fått blåsor, men det såg inte så illa ut som jag hade föreställt mig. Blånaglar hade jag fått också. Men det var det värt!
En blodblåsa
Nu vet jag att jag kan! Nästa år ska jag springa (nästan) hela vägen, och göra en bättre tid. Jag kom in på 6,24, en tid att slå. Jag var inte sist i mål och det var kvinnor före mig i mål som ändå gjort en sämre tid. Det beror ju på när man startar. Där ser man. Det går att vara pissdålig, bara man kommer före ”repet”. De har instruktioner att vänta, även den sista ska ha samma service som de andra, osv. Även om jag tagit marathondistansen hade de måst vänta på mig.
Verkligen en stor eloge till samtliga funktionärer!
Dagen efter var det party på stadion, och vi hamnade bredvid ett gäng funktionärer, vilket var jätteintressant. Det var där jag fick höra att de måste vänta.
De korade också bäst klädda löpare. Och vem ser jag på scenen, om inte ”min” italienare! Vad roligt! Men han vann inte tyvärr. Prisutdelare var Evy Palm (hennes systerdotter gick i min klass på högstadiet, men då var inte det så ballt tyvärr) och Anders Szalkai. Och kameramannen såg jag igen. Underhållningen av Wallmans salonger var superbra, hade gärna sett mer av dem.
Vilken helg! Verkligen ett minne för livet. Och finishertröjan är både fin och sitter jättebra. Och till festen fick vi vattenflaskor med jubileumsmaratryck på. Jag sparade min, oöppnad. J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar