söndag 22 juli 2012

Ettårsjubileum

Det börjar närma sig ettårsjubileum sedan jag la om kosten och började träna. När jag tänker tillbaka så märker jag hur långt jag har kommit. Jag har så lätt för att bli målfokuserad, men jag måste komma ihåg att även se bakåt.

När jag för ett år sedan klev upp på vågen höll jag på att svimma. Jag var två kg från tresiffrigt! Vad jag mådde dåligt då, kunde inte greppa att jag vägde så mycket. Det kändes som att få en chock, och jag kände mig helt kall. Det fick bara inte fortsätta såhär.

Jag gjorde en kickstart med pulver, och viktnedgången var på väg, och i början gick det fort. Jag sökte dessutom efter recept och olika typer av kosthållning, och upptäckte att många pratade om LCHF, och även stenålderskost. Jag undrade lite vad det var, och sökte reda på information. LCHF innehöll väldigt mycket mjölkprodukter, men stenålderskost, eller paleo som jag anammat nu, verkade passa mig som handen i handsken. Jag beställde några böcker från USA eftersom det inte fanns nånting på svenska, och sen var det bara att lära om, och köra.

Jag började med powerwalks och det gick jättebra. Min dotter föddes 2006 och jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen direkt. Jag försökte verkligen. Jag var upp i milen i alla fall, med barnvagnen, men jag hade så ont! Jag minns att jag inte kunde gå nerför trappan här hemma utan att hålla i mig med båda händerna och liksom lyfta mig ner. Jag hade ont i mitt bäcken/korsryggen, hela tiden. Men det var som värst när jag hade sprungit. Det kunde kännas jättebra under löpturen, men dagen efter kom jag knappt ur sängen.  Jag fick en justering hos kiropraktor och blev bättre, men inte bra.

Många sa till mig att nu fick jag ställa om mig och hitta andra träningsformer, löpningen kunde jag glömma. Att ständigt ha ont, inte se nån ljusning, och att inte få springa fick mig att bli deprimerad. Jag slutade helt med träning och började istället med den ädla sporten ”tröstätning” som jag blev mästare i. Detta tillstånd varade i ca 3-4 år. Efter den tiden kändes bäckenet bättre, men jag hade fortfarande ont.

Men jag kunde ju inte bara ge upp. Löpning är en del av mig, och en del av min identitet! I och med att jag la om min kost så sökte jag mycket på nätet om löpning också och hittade massor. En löpmetod som jag fastnade för, nästan på samma sätt som med paleo – att det var naturligt, var Pose Method. Kan det vara så enkelt?

I oktober kände jag mig redo för att testa att springa lite, med mitt nya löpsteg. Vad jobbigt det var! Både att springa och att springa på framfoten! Dessutom med ganska mycket övervikt. När jag sprang – gick andra om mig! J Men jag kämpade på. Jag fick träningsvärk och ont i vader och fötter, men kände ingenting i bäckenet eller knäna (som jag skadade som tonåring redan)! Och vaderna och fötterna skulle vänja sig. Sakta men säkert gick det framåt. Vilken lycka att kunna springa igen!

Nästa grej var utrustningen. Den sjätte mars 2012 köpte jag mina Soucony Kinvara, minimalistiska skor för framfotalöpning. Eftersom jag redan börjat med framfotalöpning, fast i häl-skor, så gick det ganska bra, men det var stor skillnad! Och det var mycket lättare att landa på framfoten utan stoppning under hälen.

Nu hade jag fyra saker att kämpa med: Ny kost, Viktnedgång, nytt löparsteg och att förbättra konditionen och bygga muskler. Eller, det blir ju fem saker. J Under det gångna året har jag slarvat några gånger med kosten, men fått betala för det direkt i form av magont och gaser mm. Sedan 11 år tillbaka kan jag inte konsumera mjölkprodukter, men nu när jag har vant av kroppen med gluten så reagerar jag även på det, nästan på samma sätt. Så är det även för min man. Undrar hur många som utan att veta om det inte tål gluten eller mjölk… Jag upptäckte det av en slump. Vad hemskt när man tänker på alla dessa år som man har ätit på ett sätt som fått kroppen att må så dåligt, och att man på köpet varit så van vid hur det känns att man inte har reagerat på det alls.

Nåväl, mer om sånt nån annan dag. J

Jag anmälde mig till jubileumsmarathon så fort det gick att anmäla sig, men på vägen blev jag även taggad av alla som skulle springa Stockholms Marathon, så jag anmälde mig till det också, väl medveten om hur lite jag tränat! Men jag minns känslan av att starta och springa maran, så det skulle det ändå vara värt.

Jag har ändå lite självkännedom, så jag bestämde mig för att bara springa första varvet, och sen kliva av igen vid stadion. Men vilket väder! Hade det varit nåt annat lopp, typ vårruset eller så, så hade jag inte kommit till start, men nu var det ju Marathon! J Fy fan vad kallt det var! Men jag tog mig mitt varv och gjorde bra tider! På tunnelbanan hem passerade vi över massan som fortfarande sprang vid Slussen. Då var jag glad att jag satt på tåget!

Det jag lärde mig av det loppet var att jag kan pressa mig lite till. Jag har varit så rädd för att gå ut för hårt så att jag inte ska orka hela distansen, men so what? Då kan jag ju gå lite. J

Dags för nya skor, barfotaskor. 120706 köpte jag dem. Trodde aldrig att jag skulle köpa sådana! J  Men det är inte Five Fingers utan Merrell Dash Glove. De ser ut som vanliga skor, men har noll dropp och ganska tunn sula, förvisso från Vibram som gör FF. De är jättesköna att springa med! Men återigen lite skillnad från Kinvara. Men i jubileumsmaran skulle jag springa i Kinvara eftersom Merrellskorna är så nya.

Dags för nytt fokus när det gäller träningen med andra ord. Ibland tycker jag lite synd om min man som blir indragen i min löpning och mina lopp. J Men han går med så villigt och tycker det är kul, så han fick följa med på nummerlappsutdelning inför jubileumsmarathon och sitta med på föredragen som hölls. J Han är tapper han! Han marschvandrar annars, och hans sikte just nu är Fjällräven Classic 2013 och tränar med packning och kängor. Respekt! Så, löpning är inte hans grej riktigt, men han tycker ändå att det lite roligt. J (han springer sista biten av sin runda – i kängor och tungt packad STOR ryggsäck! Ja, man förstår ju att han klarade sig genom lumpen som Lapplandsjägare!)

I lördags gick jag i mål på jubileumsmarathon! Pissdålig tid, men jag kom i mål! J Blåsor under fötterna och tre blånaglar till till samligen. Nu har jag fyra blåa tånaglar. Har aldrig haft det förrut, och jag har sprungit i många år. Medaljen gör det hela värt det! Och jättefin finishert-shirt.

Jag skriver mer om jubileumsmaran i ett annat inlägg. Jag kom i mål på 6 timmar och 24 minuter! Jag hade tänkt bryta vid vändningen, men körde på lite till. Jag tror jag gick från ca 22 km till mål. Det var när jag gick som jag fick blåsor, och jag skyller på strumporna. ”Lite till” blev tillslut hela jubileumsdistansen på 40 075m. Jag är så taggad inför nästa års marathon. Då ska jag ha bättre tid.

Kvar att jobba på: Vikten. Jag vill gå ner ca 10 kg till, men det är känslan som räknas mest. Och jag äter paleo, jag bantar inte, så vikten blir vad den blir. Jag måste leta fram fler recept så att jag får med alla på tåget. 18-åringen är inte helt förtjust i paleo-tillbehören, och inte heller 6-åringen (hon fyller snart år!) Det blir en utmaning i att få dem att gilla allt med paleo J

Löpsteget: Jag har inte så långt svävmoment och jag måste träna fötterna mer så att jag orkar. Jag måste träna på hela steget helt enkelt. Men om ett år kommer det absolut att sitta. Jag fick beröm för mitt steg av nån ur publiken under jubileumsmarathon! J

Kondition och muskler: Jag ska köpa ett löpband som jag kan köra vinterträning på, och om jag är ensam hemma och inte kan lämna Alexandra själv, eller om det är sent osv. Vi ska dessutom rusta upp vårt hemmagym så att vi slipper köpa gymkort (som just nu ändå inte används fullt ut). Det är lite svårt att få ihop träning och familj för oss båda. Om vi fixar upp gymmet så kan vi faktiskt träna tillsammans! (Ja, jag vet att Alex blir äldre osv… ) J

På mindre än ett år har jag gått från halvinvalid med 40 kg övervikt, till marathonlöpare med 10 kg övervikt! J Dessutom gått från hällöpare till framfotalöpare. Jag har en bit kvar att gå både viktmässigt och träningsmässigt, men jag ger mig själv ett år till för att vara tillbaka helt i form. När jag startat på maran nästa år så ska jag vara i nästan samma form som jag var 2004.

2 kommentarer: