Min utsikt från mitt nuvarande jobb. Glömde både mobil och plånbok här, så jag fick åka tillbaka. Men tack vare det så slapp jag regnet.
Körde mitt asfalts-milpass. I början ville Alexandra vara med, så det gick lite långsamt i starten, men sen kom jag iväg. Körde på i lugnt tempo och fokuserade på att ha ett bra steg. Det gick bra upp mot ladugården, där brukar jag annars tappa ork, men nu sprang jag på. Kanske kaffedrinken gjorde sitt till?
När jag kom förbi Coop, och hade ett långt uppförslut att se fram emot, så tog jag det lugnt, tänkte på steget och bara körde på. Det gick bra!
Även nedanför Brandbergens C finns en lång uppförsbacke, och även den gick bra. Allt sitter i huvudet!
Det gick långsamt, men jag sprang!
Utanför Pasterian brukar jag bli trött, och jag funderade på vilken väg jag skulle ta hem, för nu ville jag få en hel mil. Nu körde jag på, jag skulle verkligen springa hela vägen! Steget kändes lite lättare nu när det blev nerförsbacke en stund, och sen svängde jag av mot Gudöbroleden igen. Först kändes det lätt, att springa åt samma håll som bilarna körde, men efter ett tag kändes det som att allt jag ville göra var att stanna! Mentalt förberedde jag mig för att köra hela vägen till bron. Nu gjorde det även ont i höftböjaren, och jag tänkte att 100-up ska jag köra igen!
Tittade igen på mobilen för att se hur långt jag hade kvar, men då såg jag att mobilen hade dött! På 9,62 km och tiden 1:24:10. Medeltiden hade legat på straxt under 9 min /km, så om jag då lägger på ca 4 minuter så blir passet på ca 1:28. Tiden jag ska slå är ju 1:20, men syftet idag var att springa hela vägen, vilket jag gjorde. Och det kändes bra! :) Och sen när jag började gå, då kändes det ordentligt i höftböjaren. Det var ett bra pass, och det tog på rätt ställen. Där ser man, det är tiden som är viktig på långpass. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar