måndag 12 mars 2012

Gårdagen slutade i eufori! :)

Började min söndag med att vinka av min man och dotter, som åkte till fjällen för att åka slalom. Jag kunde inte ta ledigt då jag har alldeles för mycket att göra på jobbet.
Sen träffade jag Ingrid och vi gick en"pw", på hal is i skogen på 4 km, som avslutades med en kopp kaffe. :)

Kom hem ganska sent, hade tänkt springa en mil egentligen, men tänkte om. Det får bli lite kortare med tanke på tiden osv. Finns ingen som kan hämta mig om jag inte orkar hela vägen...

Jag sprang 5 km, i mina nya, fina skor. Det kändes så fantastiskt! Jag började lugnt, och tog det försiktigt. Det kändes som att det ändå gick ganska fort, typ 7 min /km (vilket är snabbt för mig) så när jag kom till 1 km blev jag lite besviken att se att det var nästan 8 minuter. Ja ja, tänkte jag, undrar om jag klarar nästa km på 8 minuter också!

Jag sprang på, fokus på bra löpsteg så fort jag kände mig trött, höll ihop kroppen och satte i tårna/framfoten först. Det kändes så lätt! Sicksackade mellan mötande löpare och flanörer. - Tror att jag springer i "fel" varv - Kände mig trött, men ändå så att jag kunde hålla steget. Snart framme vid 2 km! Får inte stanna! Eller, jo, får stanna lite. Liiite över 16 minuter! Fantastiskt.
Här kommer sen den långa och seeega uppförbacken, som är mer som ett motlut, men ack så jobbigt! Så jag gick en liten bit, men sen kom jag igång igen, he he.
Fortsatte springa, fokus på bra steg och att luta mig lite framåt speciellt i backen. Passerade nästa stoptid ovanför backen, där jag sist hade ca 24 minuter, nu var det ca 21. Wow, och det kändes ändå ganska lätt.

Över rondellen och in på raksträckan utanför Pasterian. Där brukar jag ta det lite lugnare, vilket kroppen har lärt sig, men idag kunde jag springa på! Mitt emot Pasterian är det 3 km, och nu var tiden 25 minuter, nära! Jag hade tänkt att ta det lite lugnare och andas efter Pasterian, men inte nu när jag gjorde en så bra tid.
Fortsatte springa, förbi busshållsplatsen (med det obligatoriska glassplittret - som inte var så mycket idag). Nu börjar det luta lite neråt, in mot dungen. Jag körde på och samtidigt fokus på mitt steg. Det var lite svårare nu att hålla tå-isättningen så jag fick fokusera, eftersom vaderna började bli lite trötta.
Tänkte att jag ska springa till 4 km, som också är i en seg uppförsbacke, men inte lika jobbig som i början på 3km. Tog i för att kunna göra en bra tid, och kom upp till 4 km-strecket på 33 minuter. Nu höll jag ju faktiskt tiden! Det var bara den där uppförsbacken, den tredje km som sinkade mig! Jag körde på, men tog det lite lugnare några steg. Nu var jag inne på sista kilometern, och det kändes fortfarande bra, steget satt och jag kunde springa trots att jag var lite trött. Jag kunde pressa! :)
Sprang förbi Djurgårdsplan och fortsatte förbi. Det vore ju enkelt om gående och löpande kunde enas om vilken sida man möts på, tänkte jag i mitt stilla sinne, fortfarande slalomspringandes mellan mötande.

Nästa busshållsplats, massor med glassplitter. Kändes inte som att det var läge att kliva i det med minimalistiska skor, så jag sprang ut i vägbanan. Mötte en tant med hund och varnade henne för glaset. Hon blev så glad, men hon hade redan sett det. :) Gullig tant!

Nu blev det lite jobbigt igen, lite mer uppförslut, men sen efter kommer belöningen, nerför heeela sista biten! Kämpade mig upp, höll mig tätt intill gräskanten på trotoaren så att inte bussarnas speglar skulle träffa mig i huvudet! ;) (det var nog inte så stor risk, men det är lite obehagligt när de kommer så nära)
Påbörjade mitt nerförslut, mot mål! Tog ut steget lite, men orkade inte pressa jättemycket, men det var  ok, det var bra! Det var fantastisk! :D

Kämpade på, och fick till en slutspurt! Stannade klockan och den visade 42 minuter! Jag har inte ord! :)

Sen tänker jag efter lite, för några år sedan, innan mitt bäckenproblem, då var jag bra mycket snabbare, och undrar varför jag blir så glad... I nästa sekund tänker jag, att det var länge sedan, jag har gjort en otrolig comeback! Jag kan springa igen, steget sitter, och kroppen sköter det helt själv nu, jag kan fundera lite på annat, i alla fall en stund, utan att tappa steget. Nu kommer jag kunna köra, på riktigt, känns det som. Jag har hittat ett långpass-steg. Och medelpulsen blev inte så hög under det här passet.

Gick den sista biten hem, och var så nöjd. Stretchade och duschade och gick och lade mig. Jag var så lycklig resten av kvällen, bara minnet av den känslan jag hade igår får mig att småle igen. :)

Vad har ni gjort för framgångar de senaste veckorna?

4 kommentarer:

  1. Jättebra jobbat! Att bara komma ut och springa är en stor framgång bara det :)

    kram, pernilla be

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, så är det verkligen. Idag blåser det otroligt mycket så det tar emot, men jag ska nog ut vad det lider. :)

      Kram!!

      Radera
  2. Grattis!! Jättebra jobbat, blir jätteglad av att läsa detta! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. @C: Tack! Ja, det kändes så bra den dagen! :) Du jobbar på bra själv!

      Radera