150418: årets första runda i Tyresta, att springa med hund

Det här inlägget är en liten förlängning av mitt inlägg i trippelbloggen, eftersom jag blev så engagerad. :D

Äntligen är det läge att springa i skogen igen. Jag älskar att springa i skogen, och det är mitt rätta element, trots att jag är "marathonlöpare". Första turen i skogen för säsongen blev lite av en tankeställare.
Min hund blev nämligen attackerad under löpturen, allt gick bra som tur är, (min hund var mycket större, så husse blev rädd och drog in sin hund när min hund gick till motattack) och vi fortsatte springa. Lite senare mötte vi andra människor som var så hundrädda att de sprang ut en bit i skogen när vi kom. Som hundägare blir man ledsen att folk är så rädda, men jag förstår dem. När jag tog mig förbi dem, för några stog kvar på stigen, så höll jag i Barack (som min hund heter) i halsbandskedjan, för att visa att jag har full koll på honom. Jag undrade tyst för mig själv hur alla flexikoppelhundförare hade gjort före mig, speciellt den hund som hoppade på Barack. Och sen den som jag mötte som hade sin hund okopplad.

Hundägare får mycket skit, och jag förstår det. Jag försöker vara en hundägare som föregår med gott exempel. Min hund går alltid fot och när jag inte springer själv så sätter jag honom när jag möter löpare, när jag möter hundägare som har problem med sin hund så väntar jag tills de har kontroll på sitt djur, eller frågar hur de vill att jag ska göra, möter jag människor utan hund, så utgår jag från att de är hundrädda och håller lite kortare koppel, trots att han går fint i fot. Och även om jag är i skogen så plockar jag upp efter honom. Det värsta man kan säga till nån som är hundrädd är att hunden är snäll, som att det ger fripass till att inte kontrollera hunden – "den vill ju bara hälsa".

Jag har själv blivit attackerad av hundar när jag har sprungit. Och faktum är att många hundägare inte har så mycket koll/kontroll på sin hund som de själva vill tro. Plötsligt händer det. Men vi är även många som verkligen försöker. Men trots att min hund är lydig, springer fint bredvid mig i fot, och mitt koppel är kort (speciellt löparkoppel) så springer alltså vissa hundrädda personer rakt ut i skogen när vi kommer. Det ska inte behöva vara så.

Jag ser dessutom en tendens till att ju mindre hund, desto mindre kontroll, ju mer harranger om hur snäll hunden är och vill hälsa. Nästan uteslutande så är det småhundar som gör utfall mot min hund. För det mesta håller matte tillbaka i kopplet, men helt utan kontroll. Hunden så att säga hänger i halsbandet på bakbenen och skäller. Tänk om min hund skulle göra så! Eller en rottis. Men det är tydligen ok när hunden är liten. Min äldsta son blev biten av en hund en gång, och den var just liten. Även en liten hund kan göra skada. Men den skulle tydligen bara hälsa...

Så till mitt pass. Första km kändes så lätt! Solen sken och steget var spänstigt. Planen var att ta det lugnt och bara ta mig runt. Jag har jobbat mycket i veckan, och inte kunnat springa som jag velat, så jag ville vara lite snäll mot mig själv. 8:12 blev tiden på den första km.
Andra km hade jag hunnit bli trött, men kämpade på. Här har man hunnit komma in i skogen (jag springer motsols) och mysfaktorn är total. Jag har Endomondo på högt ljud, och naturligtvis möter jag alltid nån när rösten säger vilken tid senaste km tog. 8:57 blev det nu. Fokus på steget och mötande.
Tredje km, här mötte jag en hundägare som blev rädd för att mötas, så jag fick vänta, och hon backade och drog upp sin schäfer en bit i skogen. Lämpligheten i det? Hon skulle nog behöva gå en kurs eller nåt, och lära sig hantera sin hund. Och det var många hundar på promenad den här dagen.   På den här sträckan var det mycket folk, och många som var hundrädda, som jag nämnde ovan. Tiden blev 8:42.
Fjärde km,tog jag igen lite,  Tiden blev 8:12.
Femte km och snart i mål. Här kände jag att jag kunde börja ta i lite mer, kämpa lite. Det gav utdelning och tiden blev 7:58. Här mötte jag också en klunga människor med en okopplad hund. För sent kom jag på att jag borde ha sagt nåt. Det är ju koppeltvång i nationalparken /naturreservatet. De hade ganska bra koll på hunden, men det är ändå koppeltvång.
Den totala sträckan blev 5,08 km och tiden 42:33. Min bästa tid på det här spåret är omkring 36 minuter, tror jag, så det ska jag slå - snart!

 

Nästan vid parkeringen.

Åt andra hållet. Min start och mitt mål är vid T-korsningen, och sen springer jag mot där jag står när jag tar det här kortet. Det blev ett väderomslag under rundan, och jag hade migränliknande huvudvärk när jag kom i mål.

Jag och Barack. Två nöjda löpare i mål.

 

Och lite relax i bakluckan innan det var dags att åka hem.