På väg till startfållan. Slottet flaggade, så kungen var hemma. :)
Vi gick från Kungsträdgården, vilket visade sig vara "fel" väg att gå. Vi kom in i startfållorna från fel håll, och fick gå ganska långt till vår startfålla. Men det löste sig. Om jag springer igen ska jag gå från Drottninggatan istället.
Loppet var tufft från start. Nästan direkt kom vi ner i en tunnel, och den var varm och kvav. Det tog på krafterna. Men jag tänkte inte vara den som gick först! Efter ett tag, när vi kommit ut ur tunneln, så märkte jag att en kvinna sprang med mig. Ok, tänkte jag, jag springer med henne också, för vi höll väldigt jämn fart. Men vi sa ingenting till varandra. Jag började bli trött och ville gå, men ville inte tappa henne, så jag körde på bredvid henne, tills hon plötsligt utbrister att hon vill gå några steg nu. Vilken lättnad! Jag med, sa jag, och så presenterade vi oss för varandra. Kristin hette hon, och kom från Jokkmokk. Jag kan säga att hon drog mig runt banan, utan henne hade jag nog brutit! Så ett stort tack, min vän (för nu är vi vänner!)
Första stopptiden var vid 12 km. Hon drog mig tills vi kom till ca 14 km, då kände jag att jag nog blev en blacka för henne, för jag blev tröttare och tröttare. Vi skulle mötas upp vid målet sa vi, memorerade varandras startnummer, och sen såg jag henne försvinna i fjärran. Jag knöt om mina skor, bet i hop, och satte efter.
Nästa stopptid var vid 17 km, det var ju inte så långt dit. Vad var klockan? När skulle de dra repet? Jag pressade och pressade, men det var tungt! Men jag klarade det! Och fortsatte förbi Tanto. Bara uppför! Jag gick så fort jag orkade, och sprang när det gick. Det var bara att köra på. Här hade jag gärna tagit emot en banan, men de bjöd istället på dextrosol. Inte för mig. Jag tog bara vatten, inget annat, under hela loppet. Nu var det inte långt kvar.
Publiken, som var kvar, ropade att nu var det sista backen, vilken tur. Det var ju bara uppförsbackar under hela loppet, men var vi alltså vid sista backen. Jag sprang förbi slussen och hejarklacken där. Vilket drag! Vilken energi! Jag tuffade på, och jag var inte sist! Vad härligt! Här fick jag sällskap av en till norrlänning, som peppade mig uppför - just det - en till, om än liten, uppförsbacke! Precis innan målet, som tur var. Hon tyckte loppet var trevligt, men gillar Göteborgsvarvet mer, för där är alla kvar tills alla löpare har gått i mål. Här fick man fråga var banan fortsatte på slutet av loppet, eftersom de började packa ihop. Men sluttiden för loppet är 2:45, så man ska väl hålla det, tycker arrangörerna...
Jag lyckades få till en spurt i slutet, och var helt överlycklig! Jag tog mig i mål! Min grymt imponerande tid blev 2:57! En bra tid att slå nästa gång.
Jag fick min medalj, grät en skvätt, fick min målpåse, och en kopp kaffe. I min silverfilt linkade jag sen till tunnelbanan, heeeelt slut! Det kändes nästan som att det var det jobbigaste på hela loppet. Men det här var mitt lopp. Ingen hejade på mig längst banan, ingen väntade på mig i målet, och ingen skulle hämta mig. Det var så jag hade velat ha det innan jag sprang. Jag ångrade det lite nu när jag faktiskt kom i mål, men jag ringde ändå inte Andreas, jag ville ta mig igenom det här själv. Jag var så stolt över mig själv. Nog kan jag ta mig hem själv också! Och på tunnelbanan fick jag sällskap av en dam från Värmland som var supertrevlig. Hon hade kommit med tåget och skulle till Gubbängen. Vi pratade lite och hon gratulerade mig till mitt lopp. Sen gick jag av i Gullmars, och tog bussen hem. Det gick rätt bra att ta sig hem, men jag blev frusen. Jag hoppade in i duschen och sen direkt i säng. Andreas gjorde smoothie till mig, och tog hand om mig resten av kvällen.
Tyvärr hittade jag inte Kristin efter loppet, men hon hittade mig på facebook. :)
Jag, otroligt stolt över min prestation, på bussen hem.
Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar