Min matfilosofi

Nu har det gått 18 månader sedan jag började äta och leva en paleolivsstil. Det är lite tråkigt att det ibland heter stenålderskost på svenska, för det får helt fel associationer. Och inte helt enkelt att förmedla till andra.

Lite bakgrund om hur jag snurrade in på paleo.

När jag var 19 år fick jag mitt första barn. Innan graviditeten vägde jag ca 55 kg. Jag gick upp 25 kg totalt, men ca 5 kg satt envist kvar. När jag var 22 fick jag mitt andra barn. Då gick jag också upp 25kg och hade ca 5 kg kvar när det mesta var borta. Med andra ord ca 10 kg mot vad jag vägde innan.  Med hjälp av viktväktarna gick jag ner i vikt igen och vägde ca 60 kg, lite under. Jag hade återigen storlek 36 och var nöjd.

Min dåvarande man var inte snäll mot mig. Kalla det vad du vill, men jag mådde väldigt dåligt av hans behandling av mig och min personlighet förändrades ganska mycket. För att göra en lång historia kort så blev allt konstigt när jag var smal igen, och undermedvetet så gick jag upp i vikt igen, som ett slags skydd. Jag försökte separera från min man, men han ville inte. Jag tror själv att min vikt blev ett sätt att göra mig så oattraktiv som möjligt så att han skulle lämna mig. På nåt sätt lyckades det, och vi skilde oss till slut. (Vi har en ok relation idag)

Det tog väldigt lång tid för mig att hitta tillbaka till mig själv igen, jag hann bli ca 30 år gammal, och 4 år efter separationen, men när jag väl gjorde det så gick det fort! Jag tog upp löpningen igen och mådde bra! Jag åt ungefär som jag äter nu, men nu har jag mer kunskap om vad jag äter och hur allt fungerar. Men jag uteslöt allt socker. På ca 6 månader gick jag ner 15 kg, och jag fick sikte på marathon. Jag märkte att det tydligen var helt ok att säga ganska elaka saker till nån som var smal… Komma med elaka pikar om att det inte såg bra ut på mig, att jag kan ju äta hur mycket som helst av kakor mm, för jag var ju smal – eller benrangel, spinkig, mm. Det var ju märkligt att ingen hade kallat mig tjockis mm när jag var tjock…

I och med att jag blev smal så fick jag även rutor på magen. Men trots det så var magen inte platt. Jag undrade verkligen hur det kom sig. Testade därför att utesluta mjölk, eftersom min mamma är laktosintollerant. Då blev magen platt! Testade att dricka mjölk igen – och fick sån kolik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Och magen blev svullen igen. Inte så svårt att koppla att jag inte tålde mjölk. Det slog mig att jag hade haft ont i magen i flera års tid utan att egentligen märka det…. Det tog rutor på magen för att jag skulle märka att nånting var fel… Mer än så har jag aldrig testat mjölkallergin, vilket har retat några stycken, men jag kommer aldrig testa mig heller. Jag är till 99% säker på att jag inte tål mjölkproteinet, och i och med att jag inte konsumerar mjölkprodukter så är det inget problem för mig.

Jag har en hat/kärlek till mjölmat! Tack vare Fredrik Paulún, som var min matguru på den tiden, så har jag lärt mig att mjöl triggar sötsuget, så bröd och pasta la jag av med i samma veva som mjölken, men inte stenhårt. Bröd är ju så gott!

När jag var 35 år gammal fick jag mitt tredje barn. Innan graviditeten var jag mer vältränad än någonsin i mitt liv. Som jag skrev ovan, rutor på magen, tränade inför marathon och på gym. Jag träffade Andreas, och i fullt samförstånd med sambolagen så gick vi båda upp några kilo i vikt. J Men under graviditeten så gick jag upp 30 kg…! Och mycket pga att jag fick enorma problem med både bäckenet och hjärtat. Jag hade så fruktansvärt ont att jag nästan inte kunde gå! Och när jag väl gick fick jag en puls på över 160 slag i minuten, av att gå! Och gå i myrsteg!

Jag trodde och hoppades på, att allt skulle gå över i o med att bebisen kom, så jag anmälde mig till maran, och tog mig ut med barnvagnen och sprang och sprang, eller ja, typ sprang. Jag tog mig en mil per gång i alla fall, på ren vilja. Men det kostade. Det gjorde fruktansvärt ont i bäckenet. Man sa till mig att jag fick glömma löpningen, och hitta andra sätt att träna. Det kändes som att marken öppnade ett mörkt hål som välkomnade mig ner. Ett hål av självömkan och massor med tröstmat och godis. Jag bodde i det hålet ett tag, tills jag en dag vägde två kg från tre-siffrigt! Nu fick det vara nog!

Jag läste om ett ”nytt” löpsteg… Landa på framfoten… undra sa flundra… Jag ska börja springa igen, jag ska gå ner i vikt. Jag var också trött på dessa utbytar-produkter som man kan ha istället för mjölk i olika recept, det blir ändå aldrig som det är tänkt. Och det är ett evigt räknande och omvandlande, funderande på vilken produkt man kan ta, och ja ja, familjen kan få det där, så äter jag bara det där… Nej, tröttsamt var det. Jag började leta efter recept där mjölk helt enkelt inte ingick från början. Och jag fann det! Wow, det fanns en hel livsstil ”där ute” där mjölk inte ingick och där mjöl inte ingick. Det var som att hitta nirvana.

Jag satte igång med att läsa allt jag kunde om detta nya koncept, och gillade det mer och mer. Jag gillade hela filosofin bakom paleo. Varför man inte äter vissa saker, varför man ska äta ekologiskt och närodlat, och ekologiska tvålar mm mm mm. I loved it! Och jag behövde inte omvandla nånting! Det var ingen mjölk alls i nåt! Det var inte ens ”tillåtet”. Med undantag av smör, ibland… Mer om det nån annan gång. Det enda jag inte tänker ge upp är långdistanslöpningen. J Det är inte riktigt paleo, men det är ok för mig.

Jag bestämde mig för att börja leva såhär. Jag fick med mig Andreas, men inte riktigt barnen, än. Jag jobbar fortfarande på det, och kan tipsa om zucchinipasta! Min son har nu ”stulit” två matlådor av mig med denna pasta och köttfärssås. J Kul! Så startskottet gick den 1 augusti 2011. Då lade jag, igen, om min livsstil.

Jag planerade noga, läste på om löpsteg och kost. Härligt! Jag satte igång med kosten, och startade med power walks. Det gick jättebra! I oktober började jag springa och jag hade inte ont!!!! Wow, jag kunde äta ordentligt och jag kunde springa! Oh, lycka! För andra verkade nog det hela nästan lite religiöst, och på sätt och vis kanske det var det. För mig innebar detta att jag fick tillbaka mitt liv och min livsgnista.

Jag gick ner i vikt, 28 kg! Jag vägde nu ca 70 kg, och många i min omgivning började tycka att jag inte skulle gå ner mer i vikt, att det räckte nu! När jag sa att jag ville väga 60 kg så sa man att det kommer jag aldrig att göra igen… Jag ifrågasatte detta eftersom jag fortfarande var överviktig, men ”de” var för många och för påstridiga. Jag gick upp i vikt igen, ca 5 kg. Att det ska vara så skört! Det var naturligtvis andra saker inblandade också, men varför ta till min drog, mat och sötsaker, igen? Kanske jag associerade det de sa till vad andra sagt till mig tidigare när jag var smal? Och kom ihåg hur jobbigt det var…?

Det var dags att ta sig i kragen. Hitta tillbaka till stigen igen, med både kost och träning. Jag snubblade över 21 day detox. Funderade på det och försökte hitta mer information. Då fann jag istället Whole30 som Whole 9 står bakom. Kände att det var lite mer tillförlitligt, eftersom en hel del nya paleoanvändare använder mjölk i sina recept, eller yoghurt, och Whole 9 inte gör det, utan följer det jag från början hittade när jag hittade paleo. Jag beställde boken It starts with food, och körde i gång på egen hand med Whole30 i väntan på boken. En del matvaror var tillåtna för vissa som gjorde W30, men för andra var det inte det, allt beroende på vad man har problem med. Jag kände att jag hade problem med frukt, så trots att man får äta två per dag under W30, så uteslöt jag det. Det hela går ut på att bryta vanor som inte är bra och att bli av med sötsuget, att nollställa kroppen.

I samma veva blev jag påkörd av en buss, och blev lite uppskakad. Det var bara bilen som gick sönder, och inte så farligt heller. Så, jag föll av vagnen, och åt vindruvor. Bara att börja om. Fick ju naturligtvis kritik för detta från vissa som inte var insatta i vad jag höll på med… Men, bara att bita ihop och köra på… Trots att jag blev ledsen.

Sen kom nästa bakslag. Av misstag råkade jag dricka några klunkar – MJÖLK! För första gången på 12 år! Jag kan inte med ord beskriva vilken fasa jag kände. Jag funderade på att sticka fingrarna i halsen, men jag hade början till bulimi som ung, och klarar inte riktigt av att spy längre, så jag övergav den idén. Så istället tryckte jag i mig en banan, cashewmjölk (som jag trodde jag drack), kaffe och jag vet inte allt. Men det kom ändå. Illamåendet, huvudvärken, magvärken, konstig yrsel och en allmän känsla av förgiftning… F*n..! Orka!

Boken tog tid på sig att komma, så jag kände att jag nog väntar med min W30 tills jag har boken. Så, jag passade på att festa lite. Fortfarande paleo, av naturliga skäl, men inte W30.

Mitt största misstag på denna resa har varit att jag har sagt till alla, som har lyssnat, vad jag äter och hur jag gör, som alla förstå-sig-påare säger att man ”ska” göra. Varje grej blir därmed ok att kommentera och kritisera för andra, tycker de. Jag önskar att jag då, när jag hittade paleo, hade vetat det jag vet nu. Jag skulle aldrig ha sagt att jag åt stenålderskost… (när jag försökte förklara vad paleo var). Jag fick ta rätt mycket gliringar pga det, länge. I början kunde jag ta det och skratta lite, men nu tycker jag inte om det alls. Det är paleo helt enkelt, inget annat. Och det är inte ens viktigt att det har ett namn. Jag har fått försvara namnet mer än nåt annat. Fått frågan om stekpannor, kaffe, kaffebryggare mm fanns på stenåldern. Det kanske är kul första gången, kanske andra. Jag vet inte riktigt när det slutade vara kul, men det var ett tag sedan. Men tack och lov så har de flesta slutat med detta. En av de som var värst, en kvinna på jobbet, har istället gjort en helomvändning, och nu kommer hon och frågar mig om kostråd. Det är kul! Nu får jag istället höra att jag bara äter bea och kyckling, men det är lite roligare tycker jag, så det bjuder jag på. J (jag äter annat också…)

Så återigen, ta mig i kragen och sluta med att prata om det! Från och med nu så äter jag, jag tränar och jag väger. Så. Bra.

Så äntligen kom boken för en dryg vecka sedan! Jag började läsa It starts with food, av Dallas och Melissa Hartwig, som står bakom Whole 9. I den hittade jag en text som jag fotade och bifogade i det här inlägget. Det är precis så jag tänker! Jag äter såhär för att jag mår bra av det. Andra är vegetarianer, kött-ianer, godisråttor, LCHF-are, tallriksmodellare, viktväktare, hälsofreaks, ”äter nyttigt”-freaks osv osv. Vi äter som vi vill, som vi tror vi mår bra av, eller köper att vi får biverkningar av kosten. På engelska heter det diet, och på svenska kort och gott, kost. Paleodiet, paleokost. Mat.

Mitt sökande efter att äta, så att jag mår bra, startade alltså med matallergier. Om jag inte hade haft det så hade jag nog fortfarande suttit fast i brödträsket. Så för mig har paleokosten/livsstilen varit till otrolig hjälp. Jag tror att fler skulle må bra av att äta så här, men det är inte upp till mig att avgöra, det är upp till var och en. Vet man bara vad man stoppar i sig och vilka konsekvenser det har, så får man göra som man vill. Det som är skrämmande är väl just det, att man inte riktigt vet, men vi gör alla vårt bästa, oavsett val av kost eller metod. Genom att läsa om paleokost har jag lärt mig massor om varför jag har haft magproblem, varför min man har haft det, och vad vi inte ska äta. Det hade jag inte lärt mig annars. Men det är ju mat jag äter, som jag mår bra av. Antagligen precis som du.