Premiärmilen!

I söndags, för nästan en vecka sedan, sprang jag premiärmilen! Jag hade, som vanligt, ångest innan, och kände att jag inte vill komma till start, men min kompis, som också skulle springa, ville åka med oss, så det var ju bara att hänga med! J

Starten gick, och alla vällde ut ur startfållan. Jag hörde inte min endomondo, så jag hörde inte att min första km gick för fort, 6,46 min, väldigt snabb för att vara mig. Jag justerade ljudet  och såg tiden, så jag försökte sakta ner lite, men det är svårt när alla andra springer om en, det känns ju som att man står stilla, trots att man försöker hålla igen. Nästa km gick på 7,52 – lite bättre. Jag höll mig sen runt 8-9 min/km men jag märkte att jag gått ut för hårt. Vid varvningen vid 5 k så fick jag en gubbe i hasorna som höll rygg på mig. Det hade väl inte varit nåt större problem, om han inte hade fört sånt oväsen! Dunk dunk dunk för varje steg han tog. När jag gick – så gick han, och när jag sprang så sprang han. Jag orkade inte springa så långa sträckor i taget så jag lyckades inte skaka av mig honom förns mot slutet. Då lyckades jag dra ifrån lite, äntligen!

Den tiden som jag ville slå var den tid jag gjorde sist 1,24 ca, och jag lyckades gå in på 1,23! Så det var ju bra. Jag var så slut så jag tänkte för mig själv – aldrig mer premiärmilen! Men tydligen så hör min kropp inte helt ihop med min hjärna, och mitt förstånd sitter nån annan stans… Det första E sa när jag kom i mål var nåt i stil med ”Det här var ju jättekul! Vi gör det till en tradition!” Absolut! Sa jag och log! Och mitt förstånd undrade i bakgrunden var det kom ifrån… :D Men sen kändes det faktiskt rätt, det blir kul med detta som tradition, och nu har jag en ny tid att slå, och det ska jag göra med råge nästa år! :D