Efter ett tag var det inte roligt att springa längre, så jag gick en bit. Mobilen dog dessutom. Jag hade bett Andreas att hämta mig om jag inte var hemma igen efter två timmar, så jag tänkte bara på att bli hämtad nu. Det hade gått ca 1,5 timmar och jag var mitt i skogen. Jag försökte springa lite, men det gjorde verkligen ont! Jag var inte så trött i övrigt, men jag kom helt enkelt inte in i löpningen igen, för det gjorde för ont.
Det var bara att ta sig framåt, och hålla utkik efter Andreas.
Vid korsningen där bussen svänger till Brandbergen kände jag att jag måste avlasta fötterna så jag satte mig på en bänk en stund och undrade när Andreas skulle komma. Ovanför gropen, utanför Mias ungefär, frågade jag vad klockan var, och då hade jag varit ute i nästan tre timmar, och ingen Andreas... Hade han trott att jag skojade? Nu hade jag även ont i ryggen. Nä, han kommer inte... Jag kommer få gå hela vägen hem...! Rätade ut ryggen och började gå igen, och då kom han! Min hjälte!!! Då hade jag hunnit till pasterian. :)
Lärdom: jag måste härda mina fötter!!!!!!!!! Ska testa att springa helt barfota nu. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar