Jag tänkte köra lugnt i ca 7 km, men fick som vanligt gå en hel del. Det var lite tungt idag… Men jag hittade mitt (nya) löpsteg! Det kändes ungefär som att knäcka koden! Jag har läst en hel del om Pose running och tittat på olika filmklipp på youtube, men nu klickade det till på riktigt! Om jag bara lutar mig framåt lite lite så blir steget mycket lättare! Jag behöver fortfarande bygga upp en massa muskler för att orka ordentligt, men jag kan känna att när jag väl har gjort det så kommer mitt nya steg att spara massor med energi. Man ”ramlar” liksom lite, och det enda man behöver tänka på är att sätta fram nästa fot, och nästa fot, och nästa fot. Ja, ni fattar.
Det är ungefär samma känsla som jag kan tänka mig att man får när man blir initierad i en hemlig klubb, och får lära sig en massa hemligheter. Känslan var magisk! Och jag märkte att jag orkade springa lite längre sträcka än innan, innan jag behövde gå. Jag hade dessutom förmånen att springa precis vid fönstret, och mot mörkret ute blev det som en spegel, så jag övade på att springa snyggt. J
Jag hade inte kommit till 7 km, men jag hade sprungit i en timme, vad händer då? Suck, bandet stannar. Cooldown 30 sekunder… Jag trycker febrilt på alla knappar för att fortsätta, men det går inte, det stannar. Jag blir skitförbannad! Jag hade nog sprungit 6 km ca, och var inte klar! Försökte se om jag kunde välja nåt annat program eller nåt, för att kunna springa längre än en timme, men det verkar som att de är förprogrammerade på en timme. Sur och förbannad gick jag istället och tränade styrketräning, ganska omotiverad kan jag tillägga.
Trots det gick styrketräningen ganska bra. Jag har inte lagt upp nåt träningsprogram än, men jag känner att jag börjar kunna ta i, så snart ska jag göra det.
Jag gick hem ganska nöjd trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar